Antalet knölvalar i oceanerna är nu runt 100.000, vilket kan vara i närheten av artens ursprungliga antal, före valfångstens tid. När antalet var som lägst, runt 1965, fanns bara 10.000 knölvalar kvar i världen.

I USA betecknas återhämtningen som en framgångssaga. Myndigheten som övervakar havsfrågor, NOAA (National Oceanic and Atmospheric Administration), föreslår nu att arten tas bort även från den amerikanska hotlistan.

I en rapport som tagits fram för myndigheten klargörs också exakt hur många populationer som arten består av.

Knölvalarna fortplantar sig i tropiska och subtropiska havsområden, men inte var som helst utan i 14 väl avgränsade områden, sju på norra halvklotet och lika många på södra.

Ett av dessa ligger i Västindien, ett annat runt Hawaii, ett tredje runt Madagaskar, och så vidare.

Långa vandringar

När sommaren kommer rör sig djuren sedan mot polartrakterna där födotillgången är som störst. Där äter de upp sig innan de återvänder till sina fortplantningsområden.

Djuren från Västindien simmar ända upp till nordligaste Atlanten, till vattnen i Arktis. Valarna från Hawaii söker sig till födoområden runt Alaska, medan valarna från Madagaskar äter krill och småfisk i vattnen utanför Antarktis.

Enligt forskarna är nu tio av populationerna utom fara. Två stycken, en som har sitt centrum utanför Centralamerikas västkust, och en som rör sig över västra Stilla havet, betraktas fortfarande som hotade.

Ytterligare två, en i Arabiska havet, och en vid Kap Verdeöarna i Atlanten är listade som starkt hotade. Båda består bara av ett hundratal djur vardera.

Men som helhet är knölvalens comeback en succéartad historia – och ett bevis för att skyddsåtgärder lönar sig och kan rädda hotade arter.

Förbud lönade sig

Det som vände utvecklingen för knölvalen, precis som för de andra valarna, var förbudet mot valfångst. Sedan 1986 råder ett moratorium för all kommersiell valfångst, men för knölvalens del infördes förbudet tidigare, 1966.

Sedan dess har arten gått stadigt uppåt, i vissa områden med tio procent per år.

Gråvalen, grönlandsvalen och sydkaparen fredades ännu tidigare, redan 1935. De var då så illa åtgångna att all jakt på dem blivit meningslös.

Intressant nog har alla tre kommit tillbaka, trots att de dansade på utrotningens brant. Cirka 500 gråvalar fanns kvar vid tiden för fredningen. I dag består stammen av 22.000 djur och arten är, precis som knölvalen, struken från rödlistan.

Detsamma gäller för grönlandsvalen, vars population vuxit från 3.000 till 30.000 djur, och sydkaparen som ökat från en bottennivå på 300 individer till över 15.000 i dag. Den sistnämnda arten ökar stadigt med sju procent per år.

Blåvalen gör comeback

Ingen av dem är ännu i närheten av det ursprungliga antalet. Men ökningen anses så stark att deras framtid betraktas som säkrad.

Samtidigt bör man hålla i minnet att sex av de tio största arterna fortfarande finns kvar på rödlistan – men även här syns en ljusning på horisonten.

En av de mest hotade har länge varit blåvalen, det största djur som existerat på jorden. Den skyddades samtidigt med knölvalen, 1966. Då hade de norska valfångarna kört arten i botten. En ursprunglig stam på en kvarts miljon individer hade reducerats till 3.500 djur.

Många trodde allt var kört. Men i dag är blåvalen på väg tillbaka med viss kraft. Stammen är nu uppe i 15.000-20.000 djur och kommer troligen att återhämta sig helt.