Vid en park mellan de båda moskéerna där en man öppnade eld och dödade minst 49 människor, har människor samlats för att sörja och hedra offren.
– Det finns tusentals buketter och tända ljus, berättar SVT:s Asienkorrespondent Ulrika Bergsten.
På plats möter SVT Natasha. Hon är en av alla som kommit för att tända ett ljus tillsammans med sin dotter, som kände flera som befann sig i moskéerna när terroristen slog till.
– Det är helt ofattbart, säger Natasha.
”Vi har haft en så stark gemenskap”
Det är åtta år sedan Christchurch drabbades av en jordbävning då det omkom närmare tvåhundra personer. Natasha säger att staden just hade börjat återhämta sig efter den chocken, när nästa nu kom.
– Vi har precis börjat bygga upp staden och vi har haft en så stark gemenskap. Det är helt obegripligt, det fanns ingen föraning om det här skulle kunna ske i Christchurch.
En kvinna i 20-årsåldern som inte vill uppge sitt namn, ställer sig frågande till uppgifterna om att det skulle finnas en stark högerextrem närvaro i staden.
– Jag har vuxit upp här och vi har aldrig hört talas om högerextremister här i Christchurch. Man väntar sig en jordbävning men inte detta.
”Har ett behov av att dela sorgen”
Ulrika Bergsten har rapporterat om terrordåd tidigare, bland annat i Bryssel och Paris, och säger att hon känner igen stämningen och hur människor reagerar.
– Första dygnet är det nästan bara journalister ute på stan, sen kommer fler och fler ut. Folk är väldigt milda och vänliga och pratar med varandra.
– Det är påtagligt att människor är väldigt öppna. Man sluter sig inte, utan man har ett behov av att dela sorgen. Människor verkar ha ett behov av att vara tillsammans och att vara tysta. Det är väldigt vackert och rofyllt.
Maryam som är en kvinna i 50-årsåldern befinner sig också vid minnesplatsen. Hennes farbror är en av de som dödades i terrorattentatet.
– Till Nya Zeeland flyttar man för lugn och ro och kärlek. Man väntar sig inte att bli attackerad för att man är muslim här, säger hon till SVT.
En man kommer till Maryam, kramar om henne och de börjar gråta, berättar Ulrika Bergsten.
”Vi finns här för er”, säger han.