När Alexej Navalnyj landade på Moskvas Sjeremetjevo-flygplats tog det inte många minuter innan polis grep honom i passkontrollen. Trots att man som av en tillfällighet dirigerade om just hans plan till en annan flygplats än den tilltänkta så fanns det gott om anhängare och journalister på plats.
Den rörande bilden på Navalnyj som säger farväl till som fru Julia visas nu i medier världen om, medan Navalnyj själv sitter inlåst på någon polisstation i väntan på myndigheternas nästa drag. Men i maktens korridorer ger den nog upphov till mer tandagnissel än tårar, åtminstone inga tårar av sympati.
Korståg mot korruption
Navalnyjs belackare vevar gärna med de opinionssiffror som visar att han i ett presidentval bara skulle samla någon enstaka procent av rösterna. Vilket stämmer, även om andra undersökningar pekat på att de som har en positiv bild av Navalnyj eller åtminstone inget negativt att säga honom snarare är 20 procent.
Fortfarande en klar minoritet. Men väljarstödet spelar egentligen mycket liten roll, för det är definitivt inte som presidentkandidat Navalnyj gör sitt avtryck. Det är framför allt genom sitt korståg för att dra ned byxorna på maktens korruption.
Slagord om liberal demokrati och mänskliga rättigheter får sällan något brett folkligt genomslag i Ryssland. Men vetskapen om att man själv knotar på och tvingas vända på varje rubel medan eliten som skor sig på en slukar kaviar med snöskopa, den känns. Och när statliga medier precis som Kreml självt gör sitt bästa för att tiga ihjäl Navalnyj har han framgångsrikt nyttjat sociala medier för att få ut sitt budskap.
Fel fokus på fängelse
Det är också det budskapet som makten vill tysta. Även Putin vill utstråla obryddhet och avfärda Navalnyj som en irrelevant lakej åt utländska intressen. Om man däremot ser på hur myndigheterna agerar så andas det desperation och rådvillhet.
Helst vill man bara att Navalnyj tystnar och tynar bort. Att hota Navalnyj med fängelse om han återvänder handlar i själva verket om att hålla honom borta, inte om att spärra in honom i en rysk fängelsehåla där han ändå bara blir martyr. Trots detta är det risken för ett långt fängelsestraff som upptar stor del av mediernas funderingar kring Navalnyjs öde.
Men lås och bom är bara ett verktyg för att klämma åt misshagliga personer. Ett annat vapen är många sätt på vilka Navalnyj och hans organisation pressas ekonomisk och juridiskt.
Försöker krossa organisationen
Under det gångna året så har Navalnyjs bankkonton frysts och hans lägenhet konfiskerats. Hans antikorruptions-organisation har stämplats som ”utländsk agent”, och sedan fått så stora böter för påstått försnillande av donationer att man sagt sig vara tvungen att lägga ner och starta om.
Oligarken Jevgenij Prigozjin, känd för ”trollfabriken” i S:t Petersburg och privatsoldaterna i ”Wagner”, har köpt upp Navalnyjs skulder i uttryckligt syfte att krossa honom. Navalnyjs medarbetare har gripits eller själva anklagats för brott.
Att sitta i ryskt fängelse är verkligen ingen nöjestillvaro. Men för Navalnyj som symbol och som nagel i ögat på makten, så är nog de ekonomiska och juridiska huggen nog ett minst lika stort problem.
Förmodligen är det inte i fängelset som makten kan tysta Navalnyj, men kanske går det på banken.