Man ser det gång på gång. Man behöver inte ens zooma ut så långt från kartan, eller gå så långt tillbaka.
Jihadistgruppen Islamiska statens framryckning 2014. Talibanernas återtåg i Afghanistan 2021. Nu, i Syrien 2024, när rebellgrupper med hårdföra islamister i spetsen rycker fram mot huvudstaden Damaskus.
Det går väldigt snabbt att militärt rycka fram när man möter inget, eller i princip inget, motstånd. Ungefär exakt lika snabbt som man kan köra en pickup med ett maskingevär fastsvetsat på flaket.
Den som tittar på en livekarta med Syrien uppdelat i olika färgfält kan få en lite skev bild av vad en eller annan sida egentligen kontrollerar, eftersom den inte gör skillnad på tom öken och tätbefolkad storstad, på dammiga stigar och stora motorvägar.
Katastrofalt bakslag oavsett
Det finns å andra sidan ingen karta i världen där rebellgruppernas framryckning inte är ett katastrofalt bakslag för president Bashar al-Assad.
Rebellerna, de flesta någonstans på skalan ”mer eller mindre radikala islamister” och många internationellt terrorstämplade, har kunnat storma fram i princip obehindrade. Många har firat deras framgångar. Även folk som knappast delar drömmen om sharia men som sett anhöriga dödas under ett brutalt inbördeskrig eller vänner som torterats i regimens fängelsehålor.
Några säkra siffror finns inte, men sedan 2011 är det al-Assad-regimen som stått för den stora majoriteten civila dödsoffer i kriget. Vilket kan vara värt att minnas om man vill förstå varför den bland många är så avskydd, särskilt i sunnimuslimskt dominerade områden.
Vittnesmål om panik
De stora frågorna nu är om regimen kan omgruppera sina egna styrkor och erbjuda något motstånd i de delar av landet som är viktigast – Damaskus, kustområdena, Homs som förbinder dem.
Om Ryssland eller Iran kan och bryr sig nog för att rädda al-Assad på nytt, som 2015 när rebeller avancerade mot Damaskus.
Och vad som händer om islamistrebellerna verkligen intar fler områden och håller dem. De har lovat att minoritetsgrupper inte har något att frukta men efter snart 14 år av blodigt krig är det sisådär med förtroendet och inifrån Damaskus kommer vittnesmål om panik.
”Vad som händer härnäst återstår att se” är en så uttjatad avslutning på ett tv-inslag att vi här i SVT-huset brukar skoja om det.
Men ibland är det också det enda man kan säga.