Tre partier har varit möjliga som koalitionspartner, eftersom Tsipras parti Syriza inte uppnått egen majoritet i söndagens grekiska parlamentsval.
Ett var kommunistpartiet, ett var ett mittenparti och ett var ett invandringsfientligt högerpopulistiskt parti.
Syriza är en vänsterkoalition men Tsipras valde trots detta att ta det högerpopulistiska partiet Oberoende greker som partner. Skillnaderna i politik dem emellan är mycket stor men på en punkt är de ense.
Tuff åtstramning
Båda partiernas väljare hyser vad man kan kalla ett verkligt hat mot den krisuppgörelse med den så kallade ”trojkan” som den avgående koalitionsregeringen mellan konservativa och socialister har slutit.
”Trojkan” är EU-kommissionen, Internationella Valutafonden och Världsbanken som kommit överens med den tidigare regeringen om att tufft åtstramningsprogram. Det är främst Tysklands Angela Merkel som drivit sparkraven.
Att Oberoende greker går samman med Syriza över de traditionella blockgränserna tyder på att Tsipras väljer en hård förhandlingslinje. Och den hårdaste förhandlingspartnern lär bli Tyskland och Angela Merkel.
Tsipras ska dock tala med de andra två partierna också – och det är möjligt att han kan få ökat stöd genom ett samarbete på något sätt också med dem.
Ingen medgörlighet
Det trojkan hittills har sagt tyder inte på någon större medgörlighet när det gäller Tsipras krav – att skriva av en stor del av Greklands skulder och dra tillbaka en rad av den förra regeringens hårdhänta sparbeslut.
Trojkan har inte uteslutit samtal, men menar att Grekland inte kan handla på egen hand i dessa frågor.
Men en hög representant för Tsipras – Giorgos Stathakis – sade på måndagen enligt nyhetsbyrån AP att man i första hand inte tänker samtala direkt med trojkan. Man tänker vända sig till respektive regeringar i en rad länder för att samla stöd.
Det blir nu en intressant fråga om olika staters regeringar är villiga att samtala enskilt med Grekland. Om de gör det kan man säga att Tysklands Angela Merkel kan riskera ett bakslag.
Illa dold motvilja
För det finns redan en illa dold motvilja mot de tyska sparkraven i en rad länder.
Redan fallet Grekland visar på att något håller på att hända inom eurozonen. I Grekland röstas de gamla traditionella regeringspartierna bort. Inför valen i Spanien i höst väntas det nybildade vänsterpartiet Podemos bli störst.
”Partilandskapet” håller på att ändras i Europa på grund av en folklig protest mot sparpolitiken. Också i länder som Italien och Frankrike finns det ett motstånd mot den tyska linjen.
Ny signal
Det finns de som menar – inklusive Tsipras själv – att Syrizas storseger kan bli signalen till en ny ekonomisk politik inom euroområdet.
Tidigare har man hoppats att den franske presidenten François Hollande skulle vara en ledare för en sådan rörelse, men så har det inte blivit. Man trodde att den italienske center-vänsterledaren Matteo Renzi skulle kunna ta upp kampen mot tyskarna, men inte heller han lyckades.
Men nu kan de kanske bli del av en ny rörelse som inspirerats av det grekiska valet. Hollande var en av de politiska ledare som tidigt gratulerade Tsipras till segern.
Men frågetecknen är fortfarande många. Den nya grekiska regeringen har lovat sina väljare mycket. Frågan är hur mycket den kan genomföra när faktiskt pengar saknas och man under året står inför många miljarder i återbetalning av skulder.
Till detta krävs långivare. Det har tidigare varit trojkan som förmedlat kontanter åt Grekland. Vad ska ske om Grekland inte vill tala med trojkan?