2007 blev 71-årige klättraren Hiroyuki Kuraoka den äldste klättrare som nått toppen på Everest. Myten om det ”lätta berget” har fått ny fart sedan allt fler klarart sig upp till toppen. Foto: TT

Efter katastrofen – åter dags bestiga Everest

Uppdaterad
Publicerad

Den stora jordbävning som skakade Nepal i april 2015 dödade omkring 2.600 människor och ödelade många byar och samhällen. På Mount Everest omkom 22 personer och omkring 200 saknas. Ändå gör sig klätterarrangörerna nu klara för nya expeditioner till världens högsta berg.

År 2015 nådde, för första gången på över fyra decennier, ingen människa toppen av världens högsta berg. Längre ner på berget var många dock i slutfasen av förberedelserna för den sista turen upp till toppen.

Under de första tre veckorna i maj infaller det fönster i vädret då jetströmmarna kring den 8.848 meter höga toppen brukar avta och vädret lämpar sig för att nå toppen. Men snart drar monsunen in och dumpar enorma mängder snö över hela Khumudalen och vädret blir oförutsägbart igen.

Dödligaste dagen

Därför befann sig uppskattningsvis mellan 700 och 1.000 personer på eller nära Everest när jordbävningen kom vid lunchtid den 25 april. I baslägret på 5.364 meters höjd fanns 359 klättrare när en stor lavin träffade baslägret.

Nitton människor miste livet direkt och 61 klättrare blev strandade högre upp på berget och räddades av den indiska arméns bergsräddningsteam.

På Youtube finns dramatiska bilder som visar när lavinen drar in.

Det var den dödligaste dagen i Everests historia, men tragedin hamnade förstås i skuggan av den större katastrof som drabbade Nepals folk och den nepalesiska ekonomin.

Myten om det enkla berget

2014 och 2015 var båda farliga år på Everest om än av olika orsaker. Totalt omkom närmare fyrtio klättrare dessa båda år och bilden som hade börjat tona fram av Mount Everest som ett enkelt och relativt ofarligt berg att klättra fick sig en rejäl törn.

I klätterkretsar hade diskussionen om kommersialiseringen av Everest pågått sedan mitten av 1990-talet, när flera företag började ta upp välbetalande, men ofta relativt oerfarna klättrare till toppen.

Av dessa företags reklam förstod man att snart sagt vilken frisk människa som helst kunde ta sig till toppen med lite inledande höjdträning och en god portion jävlar anamma.

Sedan Everest började bestigas har drygt 6.000 klättrare också nått toppen men över 250 har omkommit på vägen.

Katastrofen 1996

1996 kom det första bakslaget för denna nya form av bergturism, när åtta människor miste livet under ett dygn när flera kommersiella expeditioner försökte nå toppen och överraskades av en kraftfull snöstorm som drog in.

Bland de omkomna fanns de två rutinerade guiderna och företagsledarna Rob Hall och Scott Fischer.

Under säsongen 1996 omkom totalt 16 klättrare på Everest och en av de hårdaste kritikerna var Sir Edmund Hillary som var först upp på toppen tillsammans med Tenzing Norgay 1953.

Hillary kritiserade inte bara kommersialiseringen, utan också den anda av egoism som han ansåg prägla dagens klättrare som enligt Hillary hellre passerar en nödställd på väg mot toppen, än stannar för att hjälpa. 

Dödens zon

Några av dem som hamnade i skottgluggen för Hillarys kritik tog mycket illa vid sig och menar att den är orimlig. Över 8.000 meter innehåller luften bara en tredjedel av det syre som finns vid havsytan och luften är för tunn för att en människa ska kunna överleva där mer än under mycket korta perioder.

Den tunna luften påverkar kroppen på ett sätt som knappast går att föreställa sig för den som inte själv har upplevt det. Omdömet sviktar, tankarna blir osammanhängande och svävande och varje steg blytungt.

Kroppen dör helt enkelt långsamt. Men utöver den oundvikliga nedbrytningen kan flera allvarligare och akuta åkommor också drabba klättrare på hög höjd.

Det som gör Everest verkligt farligt är dock att också bagateller som sker i ”dödens zon” lätt blir just dödliga. En stukad fot. En trasig andningsmask. En förlorad känga.

Ingen helikopter kan nå högt nog att rädda klättraren.

Ingen annan kan samla kraft nog att bära eller släpa någon annan ned för berget.

Den som fastnar över 8.000 meter blir nästan säkert kvar för tid och evighet.

Everest är numera belamrat inte bara med syrgasflaskor och skräp som klättrare lämnat efter sig, utan också med de döda som lämnats kvar.

Nästan vem som helst med lite höjdträning och jävlar anamma kan kanske ta sig till toppen, men att komma ner levande, och gärna med fingrar och tår i behåll, är något helt annat.

2016 – Vägen mot toppen farligare

Den som söker på ”Everest 2016” på nätet, hittar nu nya erbjudanden från äventyrsföretagen som lovar att föra den som betalar till toppen. Priserna varierar kraftigt, liksom seriositeten och kvalitén på det som erbjuds.

Välrenommerade företag pekar på tidigare framgångar med att föra kunder till toppen och lovar att tillhandahålla en personlig sherpa som kan kånka på syrgasflaskorna under vägen upp. Det hela framstår som ett aningen mer krävande projekt för den som anammat samtidens hetsjakt på att samla personliga upplevelser och erfarenheter.

Historien visar att sanningen är en annan och efter jordbävningen har vägen till toppen blivit farligare än tidigare. Sherpaguider har arbetat för att säkra nya passager, inte minst genom det alltid farliga Khumbu icefall, där jordbävningen har rört om bland de redan instabila ismassorna.

En van klättrare skrev nyligen på sin blogg att han hoppades innerligt att säsongen 2016 blir tråkig och med få dödsfall. Det är lätt att hålla med.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.