I förra parlamentsvalet, 2018, lyckades bara en kandidat som inte tillhörde de tungt kritiserade etablerade partierna få en av parlamentets 128 platser.

Sedan dess har landet genomgått en proteströrelse som avsatt flera ministrar. Libanon har därtill sett en av de största explosionerna i världshistorien och en ekonomisk kris, som Världsbanken benämner som bland de värsta i modern tid.

Religiös fördelning

Det rådande läget har väckt hopp om att en större del av befolkningen i år ska bryta mönstret med att rösta utifrån religiös tillhörighet och i stället satsa på kandidater som inte tillhör den politiska elit, som anklagas för att ha försatt landet i kris efter kris.

Men de religiösa samfunden håller fortfarande ett hårt grepp om landets drygt 3,5 miljoner röstberättigade invånare. Det är genom samfunden som statens resurser fördelas – och lojalitet gentemot dem belönas.

Systemet är också uppbyggt utifrån religionstillhörighet: parlamentetet ska vara lika fördelat mellan muslimska och kristna ledamöter. Landets president ska alltid vara kristen maronit, premiärministern sunnimuslim och parlamentets talman shiamuslim.

Det är parlamentet som nu väljs som kommer att utse landets president i oktober, när sittande presidenten Michel Aouns mandat går ut.

Hizbollahs inflytande

Någonting som tros skaka om i årets parlamentsval är också att den före detta premiärministern Saad al-Hariri, med partiet Framtidsrörelsen, dragit sig tillbaka från politiken. Detta i protest mot den Iranstödda shiagruppen Hizbollahs inflytande över landet.

Flera av de etablerade partierna har som mål att minska Hizbollahs makt i parlamentet, där shiarörelsen nu har en majoritet tillsammans med sina allierade. al-Hariris tillbakadragande skulle dock kunna leda till att andra sunnimuslimska partier, som är mer vänligt inställda till Hizbollah, vinner rösterna som annars hade gått till hans parti.