I Nairobislummen Kibera har det brutit ut matkravaller. Hundratusentals människor som lever på den yttersta gränsen i tillvaron har berövats sina källor till inkomster. Det nya viruset har skrämt många, men annat skrämmer mer.
Dödligt misstag
För ensidigt fokus på det nya coronaviruset kan bli ett dödligt misstag för Afrika söder om Sahara. Mässlingen, malaria, HIV, TBC och diaréer dödar miljoner människor varje år i Afrika. Och det dödar barn, unga människor och de som står för familjers inkomster. Insatserna mot dessa sjukdomar måste fortgå, men vaccinationskampanjer har redan ställts in.
I Kenya och Sydafrika börjar alltfler ifrågasätta strategin med total inlåsning för sjukdom som främst hittills har drabbat den yttersta överklassen. De som har råd att resa. I Kenyas extremt välavlönade parlament rapporteras 17 ledamöter ha insjuknat i covid19.
I Sydafrika gapar sjukhusen fortfarande tomma i väntan på virusvågen som aldrig tycks ta fart. Alltmedan människor ser sin tillvaro falla samman.
Jag är ingen virusexpert och strategierna som genomförs kan vara de rätta och helt nödvändiga. Det kan inte jag avgöra. Men jag kan se risken för dramatiska konsekvenser i spåren av insatserna.
Ingen orkar bry sig
Den världsomspännande responsen mot covid19 riskerar enligt studier att skicka ner en halv miljard människor i fattigdom. Det är en så stor siffra att ingen orkar bry sig.
För vi kan inte det. Det vet jag efter sju års rapportering från Afrika. Vi klarar inte att ta in omfattningen, bara de enskilda fallen.
Men för att vara tydlig: Det betyder storskaligt lidande och död.
Och det som oroar utöver allt detta är att vi i väst – som sitter på kunskap, utrustning och pengar – nu har gått ner på knä och inte orkar se lidandet hos våra systrar och bröder söder om Sahara.
Och att vi därför lämnar dem i sticket.