Det är delvis helgdag i Paris. Det regnar och vid minnesplatserna för det senaste årets dramatiska händelser dröjer sig några få besökare kvar – vid parken utanför teatern Bataclan där så många dödades den 13 november förra året och där människor hängt upp franska flaggor och teckningar, tänt ljus och lagt ned blommor.
– Frankrike är förändrat efter förra årets händelser, säger en av dem som stannat till vid minnesmärkena vars bidrag pietetsfullt samlas in av Paris stad i syfte att starta en slags minnesbank över den speciella anda som sägs ha inträtt i Frankrike efter attentaten.
– Vi måste slå vakt om 11 Januari-andan, har president Hollande påtalat gång efter annan under det gångna året.
Intensiv debatt
Det presidenten syftat på är de unika massdemonstrationer då fyra miljoner fransmän gick ut på gatorna för ett år sedan till stöd för tidningen Charlie Hebdo och i protest mot fanatism.
Det pågår en intensiv debatt om huruvida det här stödet verkligen levt kvar, men helt klart är att de nya attentaten i november har skapat en enighet mot fundamentalistiskt våld och en oro som sällan delats av så många människor.
Efter Novemberattentaten har politikerna infört undantagslagar som gör det möjligt att göra husrannsakningar hos misstänkta terrorister och sympatisörer. Utanför landets gränser har man trappat upp de militära insatsernas mot IS i Irak och Syrien.
”Det är svårt att ta död på en livsstil”
I press, radio och Tv pågår ständiga debatter om terrorismen och kampen för att försvara yttrandefriheten och just i dessa dagar är närvaron av de dramatiska händelser som präglat det gångna året i Frankrike särskilt påtaglig.
Turist- och restaurangnäringarna i Paris är fortfarande påverkade av det som hänt, men samtidigt är det ändå fullt av människor, unga såväl som gamla på de inglasade restaurangverandor där terrorister slog till för bara ett par månader sedan.
– Det är svårt att ta död på en livsstil, säger Maryse Léon, en av de kafégäster vi möter. Vi har levt så länge så här, och det har förekommit terroristattentat tidigare. Det är tyvärr något vi måste leva med.