Kaptenen stod åtalad för dråp, vållande till andras skada och fartygskatastrof. Dessutom straffas han för att ha lämnat fartyget innan alla passagerare var evakuerade.
I förmiddags höll Francesco Schettino ett kort anförande i rätten.
– Kanske har det inte kommit fram hittills, att även en del av mig dog på olycksnatten. Under tre år har jag varit offer för en ”medial köttkvarn” som har tillintetgjort mig. Det lidande som allt detta har orsakat mig gör att jag inte kan kalla det för liv, som jag lever”, sade kaptenen, och började sedan gråta.
32 personer omkom
Det var på fredagskvällen den 13 januari 2012 som kryssningsfartyget Costa Concordia gick på grund bara några hundra meter utanför ön Giglio vid Toskanas kust, med närmare 4.200 besättningsmän och passagerare ombord. 32 personer omkom och drygt 100 skadades på grund av kaptenens vårdslösa agerande.
Orsaken till grundstötningen var att Francesco Schettino lämnade den utstakade rutten för att gå riktigt nära ön och tuta. En av hans kollegor, som var född på ön, hade bett honom göra detta.
Förnekade först olyckan
Inspelningar från fartygets så kallade svarta låda och samtal med kustbevakningen visar att Schettino först förnekade olyckan. Han beordrade att fartyget skulle evakueras först en timme efter att grundstötningen var ett faktum.
Kaptenen uppgav sedan att han hade ”halkat ner” i en livbåt tillsammans med de andra officerarna och inte kunde ta sig tillbaka upp på Costa Concordia. Där kämpade fortfarande hundratals människor för sina liv under totalt oorganiserade former. Schettino fick öknamnet Kapten Ynkrygg för sitt uppträdande.
Ingen ”fördömd olycka”
Hans advokater försökte i sina slutanföranden visa att deras klient inte var skyldig till dråp och personskador och inte heller till att medvetet ha lämnat fartyget.
Men åklagarna ansåg alltså inte att fartygskatastrofen kan betecknas som ”en fördömd olycka av det slag som händer på sjön”, som en av försvarsadvokaterna uttryckte det.
Francesco Schettino var den ende åtalade i rättegången. De andra officerarna och chefen för rederiets krisjour valde på ett tidigt stadium att förhandla om erkännande och fick korta, villkorliga domar. Att skillnaden är så stor motiverar åklagaren med att Schettino var befälhavare och att han aldrig har visat ånger eller bett om ursäkt för katastrofen.