Bulgarien är EU:s fattigaste land, med en BNP per person som är en tredjedel av Sveriges (cirka 149.400 kronor mot Sveriges cirka 424.400 kronor per person). Här är vi för att vara med på årets rosenbladsplockning. Och vi ska träffa Grozdanka Ivanova, en av alla de kvinnor som plockar blommorna som sedan hamnar i all världens exklusiva och väldigt dyra parfymer.   

Klockan är kvart över fem på morgonen när vi kommer hem till Grozdanka och hennes man. Utomhus faller det ett stilla regn och inne i det lilla rummet, som samtidigt är kök, sovrum och vardagsrum, håller Grozdanka på att göra sig i ordning för dagens arbete. 

Grozdanka är 65 år och pensionerad från ett arbete på en närliggande vapenfabrik. Men pensionen är så låg att hon varit tvungen att fortsätta jobba i en livsmedelsaffär, och så en gång om året tar hon semester i maj för att kunna jobba extra med att plocka rosor.

– Det är bara tillfälligt, 10–15 dagar, fast kanske regnet gör att vi håller på lite längre. Det är trevligt att plocka, bara det inte regnar för mycket. När det regnar är det inte kul, säger hon.

Dålig skörd

Och det har regnat mycket i år. Det har varit kallt och blött, så skörden är inte alls som den brukar vara. Det gör att priset på slutprodukten, rosenoljan, har gått upp, men de som plockar får ändå samma lön. Ungefär en bulgarisk leva per kilo, cirka 4,70 svenska kronor.

När Grozdanka klätt sig klart, med lager på lager av plastkappa och plastpåsar att samla rosorna i, går hon ut till den väntande traktorn. På flaket sitter flera kvinnor och två män som är på väg ut till rosfälten. 

Väger in blommorna

Det finns en mängd historier och myter om hur den här speciella rosen, Rosa Damascena, först kom till Bulgarien.

Några berättar att det var Alexander den store som tog hit den från Persien, därav namnet efter staden Damaskus. Andra hävdar att det var en turkisk tjänsteman under Osmanska riket. Man har i alla fall utvunnit rosolja här i över 350 år. Till och med under kommunisttiden, då fälten förstatligades och barnen tvingades ut på fälten. 

– Från och med klass fem skickade skolan ut oss för att plocka rosor. Sedan, när demokratiseringen kom, försvann allt. 

Men fälten gavs tillbaka till de forna ägarna och nu färgas dalen rosa varje år i maj. Numera produceras här mer än 1.500 kilo rosolja per år. Vi ska strax ta reda på hur oljan utvinns, men först ska Grozdanka och de andra kvinnorna väga in dagens skörd.

Ett extra lass ved

Ägaren hänger upp Grozdankas plastsäck med rosor på en gammaldags våg. Han mäter med en motvikt på en stång och får det till att hennes säck väger 21 kilo. Det blir lite knappt hundra svenska kronor i lön till Grozdanka den här dagen.

– Vi tjänar ihop till ett extra lass ved. Och något mer som behövs, men i princip går det mest till ved. Med våra låga pensioner handlar det om överlevnad. Vad ska jag säga? Det är så mycket vi får, säger hon.

”Flytande guld”

Det är ett amerikanskt företag som äger destilleriet där rosorna sedan hamnar. Och processen är kanske komplicerad men innehåller inte så mycket mer än vatten och rosor och värme. Stora cisterner som blandar ett ton rosor med fem ton vatten som sedan går genom olika rör som vindlar genom ett stort öppet rum. Sedan får vi följa med ner i källaren, till ett ganska sunkigt men ändå smått heligt rum.  

– Det mest spännande är när man tar ut rosoljan – det är nästan som en religiös upplevelse. Vi är väldigt nervösa, för det här är resultatet av vårt jobb. I slutändan är vi aldrig helt säkra på hur mycket olja vi kommer att få ut, säger Maria Kaneva som är chef för anläggningen.

När vi ser hur oljan rinner ner i en stor glasflaska, som en av arbetarna står och håller i under en kran från en lite mindre cistern, säger hon:

– Det här är flytande guld.

Binder doften

Och jag förstår henne. Efter tre timmars behandling kommer den färdiga oljan ut och då har det krävts tre till fyra ton rosor för att få ett kilo rosolja. Som man sedan säljer till de stora parfymhusen för ungefär 120.000 till 130.000 svenska kronor kilot. 

Oljan används sedan i parfymen, inte så mycket för sin egen dofts skull, som för att den binder parfymens doft längre tid på huden. Och den säljs framför allt till de allra mest exklusiva parfymhusen i världen.

Bättre än att stå i affär

Vi träffar Grozdanka igen lite senare på dagen. Hon berättar att det visst kan vara jobbigt att plocka rosorna, men ändå så mycket bättre än att stå i en affär hela dagarna. 

– Det är roligare och lugnare, säger hon. I affären måste man ju vara uppmärksam, på människorna och på kassaapparaten, och så. Man måste vara på pass hela tiden. Men på rosenfälten är man fri och glad och får vara ute i naturen. Och så doftar det så gott, säger hon.