Upptakten har varit minst sagt orolig och även på valdagen härskade våldet: minst 14 människor dödades runt om i landet. Säkerhetskällor bekräftade mer än 50 attacker i form av granatbeskjutningar, vägbomber och självmordsbombningar. Merparten riktades mot vallokaler och människor på väg för att rösta, rapporterar nyhetsbyrån AFP.
Segerviss
Yanar Mohammed, irakisk kvinnoaktivist i huvudstaden Bagdad, bestämde sig i förväg för att inte rösta. Hon säger att det förvisso finns positiva nyheter i år: som att en grupp sekulära krafter ställt upp och att husväggarna i staden har tapetserats med valaffischer, till skillnad från tidigare val. Men när det kommer till möjligheten att påverka är hon desillusionerad.
– Det är redan klart att al-Maliki kommer att vinna, det hela är en fars. Han har planerat det hela väl, det ser ut som att det är många små grupperingar som deltar, men de kommer alla att gå samman och stödja honom när valet är över, säger hon på telefon.
Nuri al-Maliki verkade också segerviss när han röstade i den befästa så kallade Gröna zonen i centrala Bagdad.
– Vår seger är säker, men vi väntar på att se hur stor den blir, sade al-Maliki till reportrar på plats.
Hur stävja våld?
Yanar Mohammed beskriver ett Irak som håller på att slitas itu.
– Vad helst amerikanerna gjorde mot oss gör vi mot varandram, på sekteristiska grunder. Samhället slits sönder, det är skamligt, säger hon.
Att utvecklingen i landet går, milt uttryckt, åt fel håll, understryker även Joel Ahlberg, Irakexpert på Folke Bernadotteakademin. De politiska partierna har aldrig tidigare varit så splittrade, säger han.
– Varje rörelse, varje individ, söker eget herravälde, och med den mentaliteten och psykologin är det väldigt svårt att möta gemensamma utmaningar.
En nyckelfråga är vad pengarna från oljeexporten ska användas till: kortsiktig konsumtion som i dag eller långsiktiga investeringar. Dessutom måste den nya regeringen stävja våldsvågen.
Problemet är att det inte alltid är tydligt vem eller vilka som ligger bakom attackerna:
– Det får effekten att cementera våldet i samhället, som inte analyseras utan tas som en naturlig del av samhällskonstruktionen, säger Ahlberg.