Inför valet har al-Qaida-lierade grupper hotat med att slå till mot vallokaler och väljare. Under de senaste veckorna har våldet ökat markant. Det politiska läget är också svårt att överblicka. Man räknar med att det kan dröja många månader innan en ny regering kan bildas efter valet. Förra gången tog det sex månader.

Landet är splittrat på många sätt. Våldet, som främst drabbar den shiitiska majoriteten, anses gynna den sittande shiitiske premiärministern Nouri al-Maliki, som ser sig som en stark man, den ende som kan bekämpa våldet.

På gränsen till sammanbrott

Våldet i år är på årsbasis det värsta sedan inbördeskriget mellan 2006 och 2007. Man skulle idag kunna tala om ett nytt inbördeskrig mellan sunniter och shiiter. Detta val är det första parlamentsval som hålls sedan de USA-trupperna lämnade landet i december 2011.

Många observatörer menar att al-Malikis eftersatta armé är på gränsen till sammanbrott. Det gäller främst i den till ytan största provinsen Anbar, där armén idag har inringat al-Qaida-lierade grupper men inte har lyckats besegra den.

al-Maliki kan, om han vinner valet, väntas öka striderna mot al-Qaida-grupperna i Anbar. Priset för denna kamp är redan högt: Redan i februari uppskattade FN att 300.000 av Anbars 1,6 miljoner invånare var på flykt.

Det som ytterligare splittrar Irak är inbördeskriget i Syrien. Det smittar av sig på Irak. Sunnitiska al-Qaida-grupper rör sig fritt över den irakisk-syriska gränsen.

Kamp om makten

I Syrien råder idag en motsättning mellan sunniter och shiiter och den förstärker de redan starka motsättningarna i Irak mellan den sunnitiska minoriteten och den shiitiska majoriteten.

Det handlar mycket om en kamp om makten – eller snarare om oljeinkomsterna – mellan de tre grupperna kurder, shiiter och sunniter. Kurderna är till största delen också sunniter, men det är de arabiska sunniterna som står i motsättning till shiiterna.

Också främmande stater är inblandade i denna maktkamp. Stater vid Persiska Viken, som Saudiarabien, är intresserade av att stödja sunniterna, medan det shiitiska Iran har inflytande över shiiterna.

De arabiska sunniterna var under Saddam Husseins diktatur den privilegierade klassen medan shiiterna förtrycktes.

Shiiterna utgör cirka 60 procent av befolkningen, sunniterna cirka 18, och kurderna också cirka 18 procent.

Gynnar mindre partier

Enigheten inom de shiitiska och sunnitiska partiblocken har spruckit i detta val. I förra valet var det några få partikoalitioner som dominerade. Fyra koalitionsgrupper fick då totalt 82 procent av rösterna.

Det här året blir det inga sådana omfattande koalitioner. Dessutom har valsystemet ändrats så att mindre partier anses gynnade. I år ställer alltså nästan 300 olika partier och grupperingar upp. 328 parlamentsledamöter ska väljas.

al-Maliki har suttit vid makten sedan 2006. Han har visat allt tydligare antidemokratiska tendenser och har försökt att på olika sätt avlägsna politiska motståndare.

al-Maliki ses dock som favorit även om hans Rättsstats-koalition inte väntas få egen majoritet. Många observatörer säger att valet i princip rör sig om ett ja eller ett nej till fortsatt al-Maliki-styre.

Historiskt sett är det dock al-Maliki som är upphovet till det senaste våldet genom en oförsonlig politik mot sunniterna.

Våldet ökade sedan al-Maliki i april 2013 låtit storma ett sunnitiskt protestläger. 40-talet människor dog. USA har till exempel kritiserat al-Maliki för att han inte ger ökat spelrum åt kurder och shiiter i samhället.

Shiitisk konkurrens

Det finns idag verklig konkurrens mellan de tre partier som främst kämpar om de shiitiska rösterna.

Förutom al-Malikis partigrupp är det den shiitiska ISCI under den religiöse ledaren Ammar al-Hakim, som kan bli en överraskning i valet. Partiet hade goda siffror i regionalvalen 2013.

Det tredje shiitiska partiet att räkna med är det ”sadristiska” partiet, som grundades av den religiöse ledaren och krigsherren Muqtada al-Sadr.

Han drog sig dock tillbaka som partiledare i februari. Partiet väntas främst dra till sig fattiga väljare.

Sunnitisk splittring

På den sunnitiska sidan är splittringen också stor. Det fanns i förra valet en partigruppering, Iraqiya, som fick röster från både shia- och sunni-väljare.

Iraqiya blev med en halv procents marginal största parti i förra valet, men det var al-Maliki som sedan i eftervalsförhandlingarna kunde få ihop en grupp som gav honom regeringsmajoritet.

Idag har Iraqiya-koalitionen splittrats. Den leddes av den tidigare icke-religiöse shiitiske före detta premiärministern Iyad Allawi som nu bara leder sitt eget parti och driver en lågmäld kampanj.

Detta parti är dock inte längre samma bro mellan shiiter och sunniter som det var i valet 2010 utan har blivit ett parti främst för sunniter.

Ett regionalt starkt sunnitiskt parti är al-Mutahidun som försökt skapa en all-iriakisk sunnitisk partikoalition men misslyckats. Partiet fick goda resultat i regionalvalet 2013. Det leds av talmannen Usama al-Nuijiafi.

Efter politisk oenighet går de båda största kurdiska partierna fram med var sin lista, till skillnad från förra valet. Sju månader efter regionalvalen har de inte lyckats bilda regering.

al-Maliki måste bort

Men den kurdiska enigheten är stor på en punkt: al-Maliki måste bort. Om detta inte sker kan konflikten mellan den kurdiska regionen, som eftersträvar större frihet, och övriga Irak fördjupas. Det handlar till exempel om makt över oljan och fördelningen av statsbudgeten.

Men det är alltså al-Maliki som är favoriten hos många bedömare även om det ryktas att kurder, shiiter och sunniter förbereder ett samarbete för att driva bort honom. Om han ändå stannar kvar får han många problem att lösa.

Det handlar om korruption, ensidigt beroende av olja och hur samhället ska kunna ge medborgarna en god service på olika områden. Det rör också så elementära saker som en säker elförsörjning.

Ett av de största problemen blir hur al_Maliki ska kunna ena landet. Det har han misslyckats med hittills. Och han ger inget besked i denna valrörelse om hur hans program ser ut för framtiden.