Jag hade bevakat kriget i Bosnien under flera år. Jag hade hört och återberättat historierna, den ena hemskare och mer osannolik än den andra, om hur illa människor kunde göra varandra. Det var en lång och plågsam lektion.
Jag hade också berättat om hopp, om hur människor trots allt hat som såtts, kunde resa sig och hjälpa sin granne, sin medmänniska – ofta med risk för sitt eget liv. Men massgraven i Tomasica var en större och värre historia än alla dom andra.
Det började med ett rykte i Zagreb, uppsnappat av min kollega och medhjälpare under många av resorna i Bosnien, Tonci Percan. Vi hade hört rykten förut: om enstaka övergrepp på oskyldiga, om vänner som blev fiender, om etnisk rensning, om koncentrationsläger, på alla sidor – och vi hade rapporterat om massakern i Srebrenica. Men nu handlade det om ett nytt massmord, om en massgrav i nordvästra Bosnien, i området runt Prijedor, där dom värsta koncentrationslägren hade legat. En gruvort, Tomasica, hade nämnts. Vi bestämde oss för att undersöka saken och åkte dit.
Ingen ville prata
Det här var månaden efter det att Dayton-avtalet undertecknats och det formellt rådde fred i Bosnien. Men det var fred på ett papper och knappast fred i praktiken. Massor av vapen fanns kvar i händerna på fanatiker som inget annat ville än att fortsätta utkräva det som de då ansåg vara rättmättig hämnd eller försvar mot dödsfiender.
Fotograf Gunnar Hansen, Tonci Percan och jag tog Ladan in i vinterns Bosnien ännu en gång. I de serbiska byarna runt Tomasica ville ingen egentligen prata med oss, och dom som gjorde det förnekade all kännedom. Men blickarna var oroliga och vi kände att folk visste att brott begåtts. Samtidigt var vi rädda att väcka för mycket uppmärksamhet, vi var oskyddade och långtifrån hjälp, den internationella styrkan höll låg profil, och milisförband som aldrig brytt sig om lagar och avtal kunde naturligtvis vara farliga.
På smala och hala grusvägar sökte vi oss i stället fram till ensliga hus och gårdar där vi trodde oss kunna finna människor som gömt sig eller lämnats i fred för att dom inte störde den serbiska hegemonin. Människor vi mötte på vägarna eller när vi knackade på hos var ovilliga att prata – inte för att dom hade något att dölja utan för att dom var rädda.
Systematisk utrensning
Men till slut började vi få små berättelser om vad folk sett eller hört från andra som befunnit sig nära gruvanläggningen. Det var samstämmiga uppgifter om bussar och lastbilar som kommit med lik eller människor vid liv, som fraktats in på gruvområdet där man sedan kunnat höra skotten och maskinerna som sen begravde kropparna under slagget.
Detta pågick under två somrar, 1992 och 1993, enligt dom vi pratade med då. Dödsfabriken upphörde 1993 därför att invånarna i trakten började klaga på liklukten som under sommarhalvåret blev svåruthärdlig.
Men Tomasica är i dag det tydligaste beviset på den systematiska utrensning som bedrevs i norra Bosnien, där serberna var i majoritet. Det är egentligen en skandal att massgraven i gruvorten inte grävdes ut tidigare och blev en av dom tyngsta åtalspunkterna mot krigsförbrytarna i Haag-tribunalen. Tomasica är ett symptom på att försoningen fortfarande ligger en bit bort och att dom krafter som drev fram den etniska rensningen ännu finns kvar.