I takt med ett allt mer politiskt uppvaknade och flera insikter om Egyptens ekonomiska tillstånd anslöt sig den då 21-årige Mina Naguib till den allra första protestdagen.

– Ingen trodde att det var möjligt att presidenten Hosni Mubarak skulle försvinna. Ingen hade därför planerat för vad som skulle hända därefter. Det var en dröm. Det var bättre än vad man hade hoppats på, säger Mina Naguib.

Det blev inte bättre

Sedan de första 18 turbulenta och våldsamma dagarna, har ytterligare en president i Egypten fallit och en statskupp har genomförts.

Makten ligger nu i händerna på militären och revolutionens hopp är nästan ett minne blott.

– Det känns så konstigt att det gått tio år. Förändringarna som man hade hoppats på gav ingenting. Det blev värre med yttrandefrihet, med ekonomin, med allt man kämpade för, säger Mina Naguib.

Aktivister fortfarande fängslade

Ett tiotal länder i Mellanöstern och Nordafrika drogs med i vågen av eufori som startade i Tunisien i december 2010.

Mina Naguib lämnade Egypten i februari 2011. Han studerade en mastersutbildning i Sverige och har snart bott i Stockholm i tio år.

– Jag lämnade plötsligt och mina föräldrar var rädda att något skulle hända mig om jag åkte tillbaka. Jag hade dåligt samvete för jag såg mina vänner på tv, i mitten av demonstrationerna, och jag såg att förtrycket bara blev värre, säger Mina Naguib och fortsätter:

– Jag har fortfarande vänner som sitter fängslade för att de var på en demonstration.

”Det är hela regimen eller ingenting”

Under 2019 började slagorden från då åter skanderas på gator runt om i regionen, som Libanon och Irak. 

– Nu vet man mer än någonsin att det inte räcker med att presidenten avgår. Det är hela regimen eller ingenting. Annars är det ingen revolution, säger Mina Naguib. 

Se mer i klippet ovan