Irland är en delad ö – och delningen har genom åren varit allt annat än fredlig. Ingen vill ha tillbaka de ”troubles” som under 30 år fram till 1990-talet gjorde Belfast till Europas Beirut, med otaliga bombdåd, mord och våldsamheter. Fredsuppgörelsen i det så kallade Långfredagsavtalet upprätthålls inte minst av mjukare relationer och att gränsen mellan nord och syd inte längre kontrolleras stenhårt av militären.

Dagens osynliga gräns och jämbördiga villkor hjälper företag på båda sidor att verka var de vill. För Nordirland, vars ”export” till 60 procent går över till resten av Storbritannien är det dessutom extra viktigt att inte försvaga banden till huvuddelen av landet. Därför vill nordirländarna inte ha någon ”tullgräns” eller liknande mot övriga Storbritannien.

Att styras från London har varit centralt för nordirländarna ända sedan den brittiska kronan skeppade över protestanter till den katolskt dominerade ön på 1600-talet.

Konservativa partiet har inte längre majoritet i det brittiska parlamentet, utan förlitar sig på stöd från nordirländska unionistpartiet DUP. Därmed riskerar såväl premiärministern som hela regeringen sin ställning om inte nordirländarna får gehör.

De fyra friheterna – att gods, kapital, tjänster och arbetskraft rör sig fritt över gränserna – är en central del av EU:s inre marknad. Om Storbritannien (och Nordirland) tillåts vara med i en del, men inte allt, öppnar det inte bara för snedvriden konkurrens utan också för att alla andra EU-länder kan tänkas vilja plocka ut sina russin ur kakan. Därför vill de 27 övriga EU-länderna i nuläget inte ge britterna de speciallösningar som London önskar.