På backen framför parlamentet i Rom pågår en filminspelning. Många italienare som står och tittar på, uppfattar politiken just så. En pampig scenografi med välbetalda skådespelare, som låtsas intressera sig för landets bästa.
Det är denna djupa misstro mot politikerna, som gör det så svårt att driva igenom förändring i Italien. Och inte blir det lättare när det handlar om landets konstitution. Den skrevs efter andra världskriget för att skydda Italien mot framtida diktatorer, som Benito Mussolini.
– Jag röstar nej, eftersom jag älskar grundlagen. Jag respekterar den eftersom den skrevs av politiker som verkligen var bildade och hade det allmännas väl för ögonen. Var hittar du sådana i dag? säger Giusella Pizzini som står på piazzan framför parlamentet.
Har inte bestämt sig
I de sista opinionsundersökningarna för två veckor sedan, ledde nejsidan. Men framförallt framgick det att miljontals italienare inte har bestämt sig, vare sig för om de ska rösta eller hur de ska rösta.
– En vanlig medborgare kan inte sätta sig in i reformen. Det är för komplicerat. Ändå lutar jag mot att rösta ja, eftersom jag vill att Italien ska förändras, säger Maria Pace.
Grundlagsreformen går i korta drag ut på att reducera senatens roll i parlamentet och låta staten ta över vissa ansvarsområden som i dag ligger på regionnivå (se faktaruta). Regeringens förhoppning är att Italien därmed ska få stabilare regeringar, som snabbt kan driva igenom sin politik.
– Det är nu eller aldrig och det är en mycket jämn kamp. Om ja-sidan förlorar är vi tillbaka till kortlivade regeringar och långbänk i parlamentet. Men om vi vinner blir Italien enklare och stabilare och får en central roll i EU, argumenterar den 40-årige premiärministern Matteo Renzi.
– Om Femstjärnerörelsen hade presenterat reformen skulle jag ha röstat ja. Men i stället röstar jag nej, för jag litar inte på regeringen. Egentligen handlar detta om att avsätta Matteo Renzi, säger Fabrizio Agosta.
Hans eget fel
Att folkomröstningen uppfattas så, är i hög grad Matteo Renzis eget fel. När valkampanjen började sade han att han avgår om nej-sidan vinner. Därmed fick han alla oppositionspartier och vänsterflanken i sitt eget parti att ta ställning mot reformen.
Sådana omaka figurer som Silvio Berlusconi och den populistiska Femstjärnerörelsens ledare, komikern Beppe Grillo, står på samma barrikad mot Renzi. Grillo har kallat premiärministern för en ”seriemördare som vill förstöra framtiden för våra barn” och en ”sårad sugga”. Det är svårt för medborgarna att hänga med i den vulgära, hetsiga och grovt tillyxade valkampanjen.
– Jag har slutat titta på TV, för jag blir bara förvirrad. Jag vill gärna ha färre parlamentsledamöter. Men om nej-sidan vinner säger de att åtta banker kommer att gå i putten. Jag har jobbat ett helt liv och lyckats spara lite pengar som jag har på banken. Vad ska jag göra om jag förlora dem också? säger Giampiero Colombo.
Ekonomiska konsekvenser
Internationella finanstidningar som Financial Times och Wall Street Journal varnar för att Renzis avgång kan få allvarliga ekonomiska konsekvenser, både för Italien och för EU. Särskilt svagt är det italienska bankväsendet.
Men mest av allt handlar oron om att en seger för nej-sidan ska ge upphov till en lång period av politiskt vakuum och nyval sommaren 2017. I så fall ligger den EU-fientliga Femstjärnerörelsen bra till för en seger.
Det innebär reformen
Italien har i dag som enda land i EU ett så kallat perfekt tvåkammarsystem. Senaten med 315 senatorer och deputeradekammaren med 630 ledamöter har exakt samma funktioner. Det innebär att lagförslag ofta åker fram och tillbaka mellan de två kamrarna flera gånger, innan de kan klubbas.
Reformen innebär i stora drag att senaten får regional karaktär, ungefär som Förbundsrådet i Tyskland. Den ska bestå av 100 senatorer som väljs av de folkvalda regionstyrelsernas ledamöter. Senaten kommer inte att rösta vad gäller ordinarie lagstiftning. Framförallt kommer den inte att rösta i förtroendeomröstningar för eller emot regeringen.
Deputeradekammaren ändras inte alls. Det innebär att det räcker för regeringen att ha betryggande majoritet i deputeradekammaren för att kunna regera effektivt. En ny vallag som ger det vinnande partiet en rejäl majoritetspremie, kommer att göra detta möjligt.
Argument för: Snabbare lagstiftning, stabilare regeringar, lägre kostnader eftersom parlamentsledamöterna blir färre.
Argument mot: Mindre demokrati (väljarna väljer inte längre senatorerna), risk för ”en ensam stark man” i ledningen för landet, landet politiska partier är oeniga i en så viktig fråga som grundlagen.