Sharon och Andrew Purves bor i centrala London. De fick sin nu 5-årige son Gabriel sent i livet, och ser det som en skänk från ovan.

– När Gabriel föddes fick livet plötsligt en mening som vi inte hade räknat med. Vi trodde inte att vi skulle få några barn. Livet har förändrats otroligt, det har varit fantastiskt. Vilken gudagåva, säger pappa Andrew.

”Helicopter parents” vanligt i London

Det är två ömsinta föräldrar som Korrespondenternas Bengt Norborg och Pernilla Edholm träffar. De vill sin son väldigt väl, men sticker inte under stol med att de är mycket aktiva – kanske lite för aktiva – föräldrar. I Storbritannien, särskilt i Londons medelklass, finns samma diskussion som i Sverige om curlingföräldrar, eller ”helicopter parents” som de kallas här.

Det handlar om föräldrar som ägnar väldigt mycket kraft åt att styra upp sina barns liv, så mycket att de nästan kväver barnen. Många föräldrar är medvetna om att det kanske inte gynnar barnet att ta över allt, men de har ändå svårt att hejda sig. Sharon ägnar nästan all sin vakna tid åt Gabriel. Hon sade upp sig från sin tjänst som psykiatrisköterska för att kunna vara med sin son hela tiden, utom i skolan.

– Det är helt uppfyllande. I alla beslut vi fattar väger vi in hur det påverkar Gabriel, säger Sharon.

Hektiskt schema

Schemat är hektiskt och tanken är att Gabriel ska få egna sociala kontakter och utvecklas i de gruppaktiviteter han deltar i, för att kunna stå sig i en framtid där konkurrensen på arbetsmarknaden blir allt hårdare. Han lärde sig att läsa mycket tidigt, han simmar, tränar judo, går på gymnastik, teaterkurs och franska, förutom den sex timmar långa skoldagen. Sharon skrattar lite och säger att han är ett väldigt upptaget barn.

Gabriel föddes för tidigt, och hade i början vissa motoriska problem. Föräldrarna har vakat över honom från start. Det finns en grind i trappan som är stängd ifall han går i sömnen. Och Susan och Andrew har en trådlös ljudmonitor, en baby-watch, i vardagsrummet, så att de kan höra om det händer något när Gabriel sover.

Måste släppa taget

– Han är fem år nu och vi skämtar – fast lite allvarligt – om att vi väl inte kommer ta bort den förrän han fyller 18. Inkräktar vi på Gabriels privatliv? Ja, antagligen, säger Andrew med en rätt stor portion självironi.

Han och Sharon pratar mycket om att de måste släppa Gabriel så småningom.

– Det är lätt att säga nu. Vi tänker att vi bereder vägen, så att vi gradvis kan släppa, men jag vet inte. Om ni kommer tillbaka när han är 10 så kanske vi fortfarande har kvar grinden och baby-watchen, säger Sharon.

Diskutera ämnet via #korrespondenterna.