Mitt under det utdragna valet i Somalia attackeras soldater, politiker och hotell av terrorister och kriminella nätverk. Ändå återvänder allt fler exilsomalier för att starta företag och satsa på en framtid i det trasiga landet.

Men utan de unga regeringssoldater som bekämpar terroristerna skulle ingen våga komma tillbaka. SVT Nyheter har träffat en av dem, den 25-åriga armékaptenen Iman Elman.

Oklar mötesplats i Mogadishu

Mötet är som alltid i Somalia lite oklart både vad gäller plats och tid. Vi ska ses klockan två i korsningen ”Kilometer 4 och flygplatsvägen”. Vi väntar vid en bensinstation, bredvid en rad av tuck-tucks (motorcykel-taxis på tre hjul).  

Men när det gått 20 minuter vill våra vakter att vi flyttar på oss. Jag vill verkligen inte missa Iman men kan inte göra något annat än finna mig i vakternas beslut.  

Det är de som bor här, inte jag; att stå för länge på en och samma plats med våra vita ansikten i Mogadishu är inte hälsosamt. Och vi åker in på Hotel Sahafis område igen, genom de sega säkerhetskontrollerna och väntar på att hon ska ringa.

Tjugo i tre ringer hon och låter nervös.  

”Are you ready?”

Fem minuter senare sitter vi i hennes pickup och kör genom Mogadishus gator i vansinnesfart. 

Hetsig jakt på al-Shaabab

Hon håller på att sätta ihop en styrka som ska slå till mot ett misstänkt al-Shabaab-fäste i en by utanför staden. På min fråga om vi får följa med på aktionen ler hon bara ett syrligt leende till svar och jag känner en blandning av lättnad och besvikelse. 

Men vi får följa hennes hetsiga jakt på soldater genom Mogadishus dammiga gator. Den här operationen bestämdes för bara en timme sedan efter tips om eventuella vapengömmor och nu gäller det att slå till innan vapnen flyttas.

Och den 25-åriga armékaptenen, uppväxt i Ottawa i Kanada i en somalisk flyktingfamilj, berättar om sina unga soldater på ett sätt jag aldrig tidigare hört:  

– De har slagits gata för gata, kvarter för kvarter, hus för hus, ja, våning för våning, för att köra ut al-Shabaab från den här staden, säger hon, och fortsätter:

– Utan de här soldaterna skulle de fortfarande avrätta folk på fotbollsstadion och på Lido beach efter fredagsbönen”, säger hon med hetta i röst när jag ifrågasätter den somaliska arméns stridskapacitet.  

Iman berättar vidare att det är tack vare de här unga soldaterna som diasporan kan återvända.  

En av få kvinnor i armén

Det är lätt att charmas av en 25-årig kvinna som mot alla odds tagit plats som officer i en armé och i ett land där kvinnor förutsätts ha helt andra roller.

Men hennes auktoritet är odiskutabel och männen lyder minsta vink när hon övergår från eftertänksam engelska till hård befallande somali.  

Uppgifterna om korruption, våldtäkter och plundringar i den somaliska arméns fotspår är så många och ihärdiga att de inte går att avfärda.

Soldaterna får betalt ytterst oregelbundet. Och obetalda soldater har en tråkig vana att skaffa sig det de behöver på mindre eleganta sätt. Men det betyder inte att bilden är entydig.  

– Mina killar har aldrig sett något annat än krig. Få har någon längre skolgång. Men de behöver ett bra liv lika mycket som du eller någon annan. Det är det de slåss för. Inte för att plundra eller våldta, säger Iman och släpper mig inte med blicken.  

Gav upp ett lugnt liv för att slåss 

Det tar två timmar att få ihop en tillräckligt stor styrka. När den samlas utanför en av den afrikanska fredsstyrkan AMISOM:s baser i utkanten av staden, har solen redan börjat dala.

Våra vakter är angelägna om att komma hem; Mogadishu är en annan och betydligt farligare stad när mörkret fallit.  

Vi önskar Iman och hennes mannar lycka till och på vägen mot hotel Sahafi tänker jag på vad hon sa om varför hon gör det här.

Varför gav hon upp ett lugnt och bekvämt liv i Ottawa för att slåss i ett terrorkrig, mot vägbomber, försåtsmineringar och hjärntvättade självmordsbombare som när som helst kan dyka upp i nästa vägkorsning?

– Min pappa Ahmed hjälpte barnsoldater som inte längre ville slåss. Han gav dem mat, skydd och de fick lära sig enklare yrken. Han byggde upp ett fotbollslag, FC Elman, säger Iman Elman, för att sedan berätta en kortvariant av hennes familjs dramatiska berättelse.

Tillvaron i hemlandet förändrades drastiskt när Iman var sex år gammal. Det var då någon sköt hennes pappa Ahmed till döds, vilket fick återstoden av familjen att lämna Somalia.

– Min mamma flydde till Kanada med mig och mina systrar. När jag var 17 återvände mamma till Somalia. Hon ville fortsätta pappas arbete men jag var bara förvirrad. Vad hade hon i kaoset att göra?, undrade Iman när hon ser tillbaka på den tiden.

”Här finns inget privatliv”

Två år efter att mamman åkt tillbaka till Somalia fattade ändå Iman samma beslut. Här hittade hon till armén – någonting konkret, som hon beskriver det.

– Allt här handlar om säkerhet. Utan säkerhet ingen utveckling. Så jag tog värvning och trivdes från första stund. Här finns inget privatliv och ibland, när jag aldrig får vara ifred och måste engagera mig i en och tusen saker, kan jag längta tillbaka till Kanada, säger Iman, och tillägger:

– Men att åka tillbaka bara för att få lite integritet, nej, nej, det känns inte rättvist mot alla de här unga männen och deras familjer. För har du hört deras historier, hur de kämpat för att överleva för att de tror på något, på en framtid, ja, då skulle det vara ett svek mot dem att åka tillbaka.”