När pyrande missnöje i torsdags blossade upp i den iranska staden Mashhad var det ramsor om fattigdom och dess vedermödor som dominerade ropen. Men medan demonstrationerna sprider sig från stad till stad så hörs också allt bredare politiska slagord – riktade inte bara mot enskilda individer utan mot landets hela politiska etablissemang.
Det förefaller vara bröd, snarare än demokratiska fri- och rättigheter, som står högst upp på dagordningen.
Protesterna är de största sedan de som följde valet 2009 och som myndigheter då slog ned med stor hårdhänthet. De nya demonstrationernas omfattning och slagorden om regimens fall har fått en del att leta likhetstecken mellan nu och då. Men sådana analyser kan lätt leda fel, och läget är i dag ett annat.
Inte urbana medelklassen
Medan ”Gröna rörelsens” led till stor del bestod av medelklassen, studenter, mångåriga oppositionspolitiker – utbildade politiskt aktiva i huvudstaden Teheran – så framhåller många att det nu ofta konservativt folk i provinserna som gått i bräschen. Att utifrån telefonfilmade videoklipp säga exakt vilka demonstranterna är förstås vanskligt. Men det förefaller vara bröd, snarare än demokratiska fri- och rättigheter, som står högst upp på dagordningen.
Missnöjet över den svaga ekonomin är känt sedan tidigare och små protester är ingen unik företeelse i Iran. Men protesternas spridning har tagit många experter på sängen, liksom många iranska politiker.
Den iranska regimens fiender vill förstås gärna tro att den är på fallrepet.
En del skulle kunna tro att den organiserade oppositionen skulle vara positiv till krav på regimens fall. Men faktum är att många fruktar oroligheter och det finns risk för en sträng backlash om regeringen känner sig hotad på allvar.
Frågan är då hur hotad regeringen egentligen är. Önsketänkande är en påfallande vanlig ingrediens i utrikespolitiska analyser, och den iranska regimens fiender vill förstås gärna tro att den är på fallrepet.
Ett viktigt vägval
Men av allt att döma är det lång väg dit. Demonstranterna verkar just nu inte vara tillräckligt många eller tillräckligt organiserade, och det finns inga tecken på att protesterna skulle nå en omfattning där myndigheterna helt tappar kontroll.
Den mer akuta frågan är den om hur hotad regimen känner sig. Det eftersom det kan avgöra hur den kommer att reagera.
Antingen kan den försöka gå demonstranter till mötes. Små steg på den vägen anar vissa i trevare från president Hassan Rohani, som har medgett att vissa klagomål är grundade. Eller så kan regeringen ingripa mer hårdhänt för att krossa protesterna, varpå hänvisningar till utländsk inblandning är en tacksam förevändning.
Reformer kontra våld
Om Iran väljer den första vägen och försöker blidka demonstranterna skulle det kräva ändringar i den ekonomiska politik som kritiker dömer ut som orättvis nyliberalism. Det skulle också kunna vara ett sätt för Rohani att slå mynt av pressen för att driva igenom andra reformer.
Den som sitter och hoppas på total systemkollaps gör nog klokt i att lägga band på önsketänkandet.
Att i stället kväsa missnöjet med våld är förstås inget som demokratiskt sinnade betraktare kommer välkomna. Men det kan ur den auktoritära regimens perspektiv fungera, åtminstone kortsiktigt. Samtidigt riskerar det enligt bedömare att mest bli bensin på elden, och protester som än så länge varit relativt små i sin omfattning kan snabbt växa.
I nuläget finns det inga skäl för myndigheterna att underblåsa oroligheter i landet, och i deras nuvarande omfattning hotar knappast protesterna regimen. Den som sitter och hoppas på total systemkollaps gör nog klokt i att lägga band på önsketänkandet, åtminstone för stunden.