Jag hör hur flyglarmet ljuder medan jag springer ner för trappan på väg till hotellets svinkalla skyddsrum i den ukrainska staden Zjytomyr och i mig tänker jag, har jag något minne kvar? Det har jag redan glömt. Om det är något jag minns och har lärt mig av mina år i krigszoner, så är det att kriget gör att allting går ur sin vanliga form.
Tiden blir en stel livlös klump i dagens artär, eller så förvandlas den till en snabbt rinnande sand i glömskans dy. Tiden liknar inte sig själv när man lever mellan en mörk verklighet och ett önsketänkande om efterkrigstiden. Planer man skjuter fram till efter kriget, timme för timme, dag för dag, ända tills de bara blir framtida dagdrömmar.
Jag sitter i det underjordiska skyddsrummet med många ukrainska familjer som har flytt från andra städer i landet och tänker att den kyliga metallstolen jag sitter på inte känns så kylig längre. Eller så har min kropp kanske helt enkelt anpassat sig till den nya tidsrytmen.
Rutiner känns nästan obefintliga
Även kroppen uppfattas olik sig i krig. Den blir liksom av med sin vikt och struntar i sina behov tills alla vanliga rutiner känns nästan obefintliga. Kroppen blir som en idé som då och då besöker medvetandet medan hjärnan är upptagen med att absorbera den nya logiken för att hänga med i krigets snabba rytm.
Flyglarmet fyller luften igen och nyheterna rasar. En attack mot ett sjukhus, massor av bilder på skadade gravida kvinnor, civila hus som träffas av raketer, hot om kärnvapen och andra nyheter och bilder som brukar uppfattas som konstiga, brutala, blodiga… Men i krigstider sväljer min vardag allt.
I krig blir även alla mina vanor sekundära, min prioriteringslista toppas av överlevnadsstrategier och allt handlar om att vara funktionell och effektiv under alla omständigheter. Så har jag upplevt kriget flera gånger i mitt yrkesliv och kriget i Ukraina är inget undantag.
Och så kom hans tårar
Efter en lång arbetsdag i staden Zjytomyr, som ligger 15 mil från huvudstaden Kiev, vände jag dagen mot sitt slut. På väg till mitt rum i hotellets mörka och kalla trapphus stoppade vår ukrainska chaufför mig.
Vad ska man göra om flyglarmet ljuder medan vi sover inatt? frågade han.
Vi vaknar och springer ner till skyddsrummet, svarade jag.
Han undrade om vi skulle hinna? Sedan fortsatte han med en annan fråga, vad gör du när du jobbar i krigszoner?
Redo för vad som helst
Jag skämtade med en nypa sanning för att lätta upp hans svullna allvarliga blick och sa, jag sover som en räv med ett halvöppet öga, redo för vad som helst.
Jag sa till honom att hotellen inte brukar vara ett mål och rådde honom att tänka på någon han älskar för att kunna sova.
Tänk på dina barn, sa jag! Samtidigt som jag sa det insåg jag mitt misstag.
Det är precis det som gör honom orolig och långt ifrån att kunna slappna av och sova.
Vår styrka blir lika stor som vår svaghet
Han är rädd för att inte träffa sina barn igen efter det här kriget. Och så kom hans tårar.
I krig kommer vi nära känslor och vår styrka blir lika stor som vår svaghet.
Rädslan, oron, hatet, kärleken och längtan efter våra nära och kära framkallas ständigt för att bränna tidens ved. Den enda känslan som registrerar en konstant frånvaro är vår trygghet när vi lever i en fruktansvärt brutal verklighet.