Majestäter, kungligheter och kära allesammans,

I timmarna och dagarna efter den 22 juli i fjol var vi en nation, förenad först i chock och förtvivlan, och senare i ett orubbligt försvar av humanitet och mångfald i vårt öppna tillitsfulla samhälle. Ett år efter samlas vi med vetskapen att vi kan när vi måste.

Gärningsmannen tog många liv, och orsakade ofattbart lidande. Bomben och skjutningen var menade att förändra Norge. Norska folket svarade med att omfamna våra värderingar. Gärningsmannen misslyckades, folket vann.

Idag minns vi de 77 som dödades, åtta av dem här i regeringskvarteret. De som dog då sökte ingen fara, tvärt om levde de som ville leva här i Norge. Någon gick på en gata, andra var på jobb. Många deltog i ett ungdomsläger.

Döden slog till snabbt och utan nåd. I ett år har barn går den tunga vägen till graven för att sörja sin mor eller far. Fäder och mödrar har gråtit över sina älskade barn vid den tomma sängen. Och tusentals andra, syskon, mor- och farföräldrar , vänner och kollegor har förts samman av förtvivlan.

Det har sannerligen varit ett tungt år. Inte en enda dag har passerat utan att tragedin har fyllt det offentliga samtalet. Inte minst om vad som fungerade, och om vad som gick fel. Det är en helt nödvändig och viktig debatt, för att lära, för att förhindra att det sker igen.

Idag ska vi påminna varandra om att kärleken är evig. Livets flamma är släckt. Och smärtan måste ni bära för alltid, men de varma minnen kan ingen ta ifrån er. En fars trygga hand, ljuden från ett barns rum. Godhet och glädje låter sig inte raderas.

Den 22 juli ska för alltid vara bundet till de som miste livet. Vi ska minnas våra döda med tacksamhet. Och vi ska vara där för er som blev skadade, för er som bär synliga och osynliga sår.

Vi har inte glömt löftena vi gav varandra för snart ett år sedan. I små och stora sammanhang ska vi se de som sliter, de som kämpar med att klara vardagen, och som fortsätter att sörja.

Vi ska inte glömma er, när ljuset ger vika för mörkret i höst. Det kan vara en granne eller en kollega, en klasskamrat. Bjud på dig själv. Ett litet samtal, kan visa vägen tillbaka till livsglädjen.

Året som har gått har lärt oss hur dyrbart livet är, och hur skör livslinan är. Plötsligt bryts den, och därefter är allt för sent. Det gäller att vara tacksam för varje liten stund vi har. Resor vi gör, måltider vi insuper tillsammans, samtal och stillhet. Låt det vara löftet vi delar idag. Låt oss hedra de döda genom att glädjas åt livet.