Efter det rysk-japanska kriget 1905, erkände dåvarande Tsarryssland hela koreahalvön som en del av Japans intressesfär. Från 1910 var hela Korea under japansk överhöghet och förblev så fram till andra världskrigets slutskede.
Landet delas
När segrarmakterna gjorde upp efter krigets slut, beslutades att den 38:e breddgraden skulle markera skiljelinjen mellan Sovjetunionens ockupationszon i norr och USA:s i söder. Sen skulle en koreansk demokratisk regering ta över kontrollen över landet. Förhandlingarna om hur den nya regeringen skulle se ut misslyckades dock och landets respektive delar fick två olika styren och delades i praktiken politiskt.
I söder blev den demokratiskt valde Syngman Rhee premiärminister för Republiken Korea medan Kim Il Sung blev partiordförande för den Demokratiska folkrepubliken i norr. Sedan både Sovjetunionen och USA dragit sig tillbaka från Koreahalvön hårdnade tonen mellan de båda självstyrande delarna av landet kring hur återföreningen skulle ske och vem som skulle leda den.
Nordkorea anfaller
Efter att ha inhämtat indirekt stöd från Peking och Moskva, beslutade Kim Il Sung att försöka införliva landets södra delar i den Demokratiska folkrepubliken med våld. Nordkoreanska trupper anföll den 25 juni 1950. USA vände sig då till FN som antog en resolution om att Nordkorea måste retirera tillbaka norr om 38:e breddgraden. Resolutionen gick igenom i säkerhetsrådet tack vare att Sovjetunionen bojkottade rådets möten i protest mot att Kina inte fanns representerat där.
Den Nordkoreanska aggressionen fortsatte dock och FN beslutade om en väpnad intervention som skulle ledas av USA och ha till syfte att slå tillbaka den nordkoreanska attacken. Bland de FN-styrkor som senare skulle stå emot den nordkoreanska offensiven fanns soldater från bland annat USA, Storbritannien, Frankrike, Nederländerna, och Sverige (sjukvårdsförband).
Men Sydkorea kunde inte stå emot det kraftiga anfallet från norr och de amerikanska styrkor som fortfarande fanns kvar drevs tillbaka söderut och bort från syds huvudstad Seoul som föll redan den 28 juni.
MacArthurs amfibieoperation vänder kriget
General Douglas MacArthur hade utmärkt sig under andra världskriget inte minst i samband med återtagandet av Fillippinerna från de japanska styrkorna. Nu iscensatte han en minst sagt vågad amfibieoperation som skeppade 75.000 soldater under FN-flagg bakom Nordkoreas linjer och erövrade kuststaden Incheon med dess befästningar. Med detta brohuvud som bas kunde FN-styrkorna nu avancera från flera håll mot Seoul och återta den symboliskt viktiga staden. Dessutom hade man lyckats skära av de nordkoreanska trupperna i södra delarna av landet. Men Douglas MacArthur nöjde sig inte med det.
Ett ödesdigert misstag
MacArthur begärde och fick klartecken från USA:s president Truman att fortsätta avancera norr om den 38:e breddgraden. MacArthur hade lovat Truman att Kina aldrig skulle ge sig in i konflikten och att man enkelt skulle besegra de kinesiska trupperna även om så blev fallet. FN-styrkorna var nu inne i den del av Nordkorea som tidigare ockuperats av Sovjetunionen, men ledaren Josef Stalin var inte särskilt intresserad av att ge sig in i konflikten och låta sovjetiska trupper möta amerikanska öga mot öga.
Kinas ledare Mao Zedong såg dock konflikten som en del i den större kampen mot kapitalism och imperialism och bestämde sig för att sätta in Kinas väldiga reserver av unga män. Sovjetunionen bistod med moderna vapen, men de kinesiska styrkorna var trots det tekniskt mycket underlägsna FN-trupperna.
Formellt förklarade Kina aldrig krig, och de hundratusentals kinesiska soldaterna var ”frivilliga” deltagare på den nordkoreanska sidan. MacArthurs misstag började nu bli tydligt i takt med att FN-styrkorna pressades tillbaka av de kinesiska truppernas numerär och tvingades ge upp Seoul för andra gången. Staden föll i Nordkoreas händer den 4:e januari 1951.
Kärnvapenkrig eller avspänning?
Så småningom lyckades FN-styrkorna bromsa den nordkoreanska anfallsvågen, men man stod nu inför ett viktigt val. Skulle man försöka att åter tvinga tillbaka Nords styrkor på konventionell väg, eller skulle man utvidga kriget till Kina och hota eller rentav anfalla med kärnvapen? Den hårdföre MacArthur talade för det senare, medan president Truman däremot ville begränsa omfattningen av kriget.
Till sist ledde motsättningen till att president Truman avskedade MacArthur och gav befälet till general Matthew Ridgway. Under hans befäl gick FN-styrkorna till motoffensiv. Efter omfattande flygbombningar kunde Seoul återtas och snart var man tillbaka vid 38:e breddgraden igen. Den här gången fortsatte inte offensiven utan kriget gick in i ett mer stillsamt skede.
Vapenstillestånd men ingen fred
Det tycktes plötsligt ligga i många länders intresse att desarmera konflikten på den koreanska halvön innan den växte till globala dimensioner. I juli 1953 skrevs ett stilleståndsavtal under mellan representanter från Kina, Nordkorea och FN. Planerna på att ena landet kunde dock aldrig sättas i verket och inget fredsvatal har undertecknats. Än i dag råder därför i teknisk mening ett krigstillstånd mellan de båda länderna.
Konflikten blev synnerligen blodig. Sammanlagt fick över två miljoner människor sätta livet till och minnet av striderna lever fortfarande starkt på båda sidor om den 38:e breddgraden.