Arbetsdagen börjar tidigt. Klockan sju på morgonen gör Ahmed Kumayat upp eld i bageriets ugn och förbereder degarna.
Strax före klockan åtta börjar kunderna strömma till, och Ahmed får jobba fort för att hinna med. Han tar emot beställningar, kavlar ut degen och gräddar de syriska pizzaliknande manakish som är populära både som frukost och lunch här i Aleppo.
Vid sju år börjar svenska barn första klass. Men här i Syrien har kriget pågått i mer än sju år. En av krigets konsekvenser är att allt fler barn behöver arbeta för att försörja sina familjer.
Många barn har blivit föräldralösa. Andra har föräldrar som skadats i kriget och inte längre kan arbeta. Och krigets ekonomi där alla priser stigit dramatiskt gör det svårt att få pengarna att räcka till.
Ahmed är 12 år. Han är en av två miljoner barn här i Syrien som inte går i skolan.
Ahmeds storebror arbetar på ett stenhuggeri. Tillsammans försörjer de två bröderna en familj på fem personer. Hans pappa kan inte arbeta längre på grund av krigsskada, och hans mamma tar hand om lillebrodern som är handikappad.
– Jag gick i första klass. Men sedan började striderna. Då fanns det ingen tid till skola längre, säger Ahmed och stryker luggen åt sidan.
Den levande elden i ugnen gör att det är varmt i det lilla bageriet. Arbetsdagen pågår fram till klockan sju på kvällen. Sex dagar i veckan. När Ahmed är ledig brukar han spela fotboll tillsammans med sina kompisar på gatan framför familjens hus.
Han säger att hans mamma är väldigt stolt över honom och att han själv är stolt över att bidra till familjens försörjning. Men han har djupa skuggor under ögonen och blicken säger att han bär ett stort ansvar. Han är fortfarande ett barn.
Stadsdelen han bor i ligger i östra Aleppo där hela kvarter ligger i ruiner. Här utspelades ett av Syrienkrigets hårdaste och blodigaste slag för två år sedan.
I dag har rasmassorna forslats bort och situationen är lugnare. Men då och då hör vi ett dovt muller från stadens utkanter, som en påminnelse om att kriget inte är över.
Frontlinjen gick här mitt i staden, intill en av världens äldsta marknader. I Aleppo korsades flera viktiga historiska handelsvägar och platsen har varit ett handelscentrum sedan årtusenden. Här fanns Syriens kommersiella hjärta.
Gamla Aleppo är klassat som världsarv, och de flera kilometer långa labyrintartade marknadsgångarna pryddes en gång av stenvalv och snidade träfasader.
Nu är förstörelsen vi möter massiv. Utbrända butiker i marknadens vindlande gränder och svartnande järnskelett vittnar om de intensiva strider som utkämpats här. Marknaden var känd för sitt folkmyller, men nu ekar stegen av enstaka förbipasserande i gångarna.
I en av gränderna möter vi Ibrahim Hammoud som håller på att rensa upp i bråten framför det som en gång var en tygaffär. Tillsammans med sin lillebror Saleh är han på väg att öppna familjens butik igen.
– Flera av affärerna längs den här gatan är öppna nu och kunderna kommer tillbaka. Jag hoppas att det ska bli lika fint som det var före kriget, säger han.
Ibrahim är 15 år och lillebror Saleh är 13. De arbetar här varje dag.
Ibrahim säger att han drömmer om att bli läkare. Men om han ska bli läkare skulle han behöva gå i skolan. Det gör han inte i dag.
När jag frågar vad han drömmer om säger han:
– Jag drömmer om att studera.
Där vi står i gränden hör vi det metalliska ljudet av järn som slår mot sten. Vi följer ljudet och kommer till en byggarbetsplats.
Vi ser ett trettiotal män med gula västar och hjälmar. Runt om dem är luften tjock och vit av byggdamm. Här har återuppbyggnaden börjat och ljudnivån är öronbedövande.
Mohamad Moqrish visar hur han hugger ut formen på ett stenblock som ska passas in på den plats där granateld slagit upp ett stort hål i den flera hundra år gamla stenmuren. Han säger att han är glad över att jobba här.
Projektet går ut på att rusta upp en hundra meter lång sträcka av marknadsplatsen så att det går att få en känsla av hur stadsdelen en gång såg ut.
– Jag grät första gången jag kom hit efter striderna. Men jag är lycklig att få vara med och bygga upp Aleppo. Det här är ett litet steg men det är ett sätt att återföra livet till staden, säger ingenjören Lulua Charbotli.¨
Syriens inbördeskrig är inte över. I västra Aleppo pågår fortfarande strider mot Turkiet-stödda rebeller. En skör vapenvila råder i Idlibprovinsen som kontrolleras av rebeller och jihadister. I norra Syrien finns turkiska, amerikanska, franska och kurdiska styrkor.
Men under 2018 framstod det som ännu mer klart att regeringssidan under president Bashar al- Assad kommer att gå vinnande ur striderna, med militärt stöd av Ryssland och Iran.
Samtidigt går två miljoner barn i landet inte i skolan. Var tredje skola i landet har förstörts, och i de som inte är förstörda är klassrummen överfyllda. Ofta saknas el och vatten, till och med dörrar och fönster.
Att de raserade husen kommer ta decennier att bygga upp är lätt att se, men att miljoner barn förlorat viktiga kunskaper och bär på svåra upplevelser efter sju år av strider är kanske ännu mer akut. Barn som varit mer om svåra trauman och upplevt krigets död och våld bär med sig händelserna för en lång tid framöver.
Men barnen har också drömmar. När jag frågar Ahmed Kumayat vad han drömmer om så säger han att han vill ha ett bra liv i framtiden.
– Jag skulle vilja driva mitt eget bageri, säger han.