Vi rusar längre in i sjukhusets dunkla korridorer. I periferin uppfattar jag alla de överfulla rum med skadade som vi passerar. Plötsligt ser jag en pappa stå med sin son i armarna i slutet på korridoren.
– Hallå! Vart ska vi ta vägen?, ropar pappa Nasor desperat.
Snart är vi framme vid pappan och det är något i Nasors ögon när han ser in kameran som får mig att stanna.
Vårdar tusentals patienter
På Röda Korsets sjukhus i Kandahar i Afghanistan utspelar sig dramatiska scener varje dag. De vårdar tusentals patienter varje år och de skadade och sjuka kommer från hela provinsen. Afghanistan är ett av värdens mest krigshärjade länder. Den djupa konflikt mellan talibaner och styrande regering har under 18 år härjat landet utan någon lösning i sikte, tvärt om så har konflikten fördjupats under de senaste åren och i dag är Afghanistan ett av världens farligaste länder.
Nasor lägger ner sin son Bilal på en träbänk som är vit av gipsdamm. Läkaren förklarar för pojken att hans smalben är av och måste dras till rätta innan de kan fixera det och lägga gips på benet. Min kamera hinner uppfatta skräcken i blicken hos Bilal som utan förvarning får kamerans ljudstaplar att slå i taket när han skriker av smärta.
”Pojken vrider sig av smärtor”
Utan smärtstillande drar läkaren benet till rätta. Jag känner hur svetten bryter fram i min panna samtidigt som jag följer pappa Nasor med kameran när han försöker hålla Bilal stilla utan att lyckas. Bilal slår sig fri och snart kommer fler läkare in för att hålla fast den lilla pojken som vrider sig i smärtor.
– Bilal var påväg hem från marknaden när han blev påkörd av en motorcykel. Jag tackar gud för att det inte slutade värre, säger Nasor och ser mot sin pojke som ligger bredvid utmattad av smärta.
Lång resa till den osäkra vardagen
Jag återvänder nästa dag till korridorerna, och sjukhuset i Kandahar vittnar om ett högt pris att betala. Jag träffar flera patienter med skottskador, brännskador och splitterskador, alla märkta av det brinnande inbördeskriget. Så plötsligt ser jag lilla Bilal ligga på en av sängarna längre in i salen. Han ler osäkert när han får syn på mig. Läkaren förklarar att pojken mår mycket bättre i dag och Bilal har precis fått veta att han får lämna sjukhuset.
Jag nickar gillande mot pojken som ler tillbaka. Men för många patienter runt Bilal är det en lång resa tillbaka till den osäkra vardagen i Afghanistan.