Det var idel glada ansikten, segertecken med fingrarna, sång och ”tack för att du är här”. Alla ville bli fotograferade, något som är rätt ovanligt i många afrikanska länder, där man ofta får frågan varför och vad det ska användas till, eller blir ilsket bortjagad av någon som inte tycker man har rätt att filma.
Hoppet lyser i ansiktet på människorna. Ett hopp större än det jag såg i Zimbabwe efter att Robert Mugabe avgick.
Fler vågar prata nu
Efter årtionden av förtryck och censur vågar sudaneserna äntligen prata fritt. Det syns i allt från de små ”kamerateamen” som springer omkring på demonstrationsområdet med mikrofoner av colaflaskor och kameror av papplådor, till de förfärade ansiktena på människor som ser bilder från Darfur under kriget.
Stunden när folkmassan som skanderade ”Vi ber om ursäkt Darfur, vi visste inte att ert blod spilldes” kommer att gå till historien.
Det finns en fantastisk kraft i hopp, vare sig det är befogat eller inte.
Stunden då Omar al-Bashir avgick har jämförts med när Nelson Mandela släpptes från fängelset för nästan 30 år sedan. En så stark tro på att saker kommer att förändras kan flytta berg.
Demonstranterna kräver nu att Sudan ska styras civilt, efter 30 år av militärstyre. Men allt mer tyder på att militären är väldigt ovillig att ge ifrån sig makten.
Förhandlingarna är redan svåra, och svårare kommer de att bli. Militären och representanterna som för demonstranternas talan kan knappt komma överens om nånting. Civilsamhället beskyller militären för att vara den gamla regimens arm, och säger att de inte verkar vara seriösa med att ge över makten.
Det ligger mycket sanning i de anklagelserna.
Säger att det är en annorlunda revolution
Och det finns många tråkiga exempel på kontinenten. Under ett år efter att Zimbabwes Robert Mugabe avsattes av armén och sin gamla högra hand och människorna firade tillsammans med armén, så sköt människor ihjäl av samma armé på Harares gator.
I Algeriet avgick den långvarige presidenten Abdelaziz Bouteflika efter långa protester, men militären har fortfarande makten.
Det finns en risk att Sudan går samma väg.
Men mycket talar också emot det. Demonstranterna menar att det här är en annorlunda revolution. Dels för att kvinnorna har en så stor roll – och de tänker inte gå tillbaka till att vara andra klassens medborgare. Dels för att det också är de ungas revolution.
Och de unga jag talade med sa alla samma sak: ”Det finns en medvetenhet nu. Vi vet att vi har rättigheter, vi vet att det inte behöver vara som förr, vi vet att vi har rätt att säga vad vi tycker”.
Jag har känslan av att de verkligen inte kommer att acceptera annat än ett civilt styre.
Ugandas Yoweri Museveni känner sig pressad
Och det finns de som tittar oroligt på Sudan. Åtminstone Ugandas långvarige ledare Yoweri Museveni känner sig pressad. Han har nyligen satt sin största opponent, oppositionspolitikern och musikern Robert Kyagulanyi, också kallad Bobi Wine, i häktet.
Han känner pressen från de massiva ungdomsmassorna som kommer ut för att stöda Bobi Wine. Hans taktik gör bara musikern ännu mer populär, och frågan är om det inte är en desperat diktators dödsryckningar.
Protesterna i Sudan har varit speciella också för att de varit så fredliga. Jag hoppas innerligt att det fortsätter vara så.
Lyckas demonstranterna nå sitt mål kan de fredliga protesterna inspirera människor som kämpar mot auktoritärt styre över hela Afrika. Det som händer i Sudan just nu kan vara en stor del av en ny tidsera på kontinenten. Men segern är långt ifrån vunnen ännu.