Den colombianska regeringen och Farc meddelade under onsdagen att de efter fyra års förhandlingar i Havanna kommit överens om ett slutgiltigt fredsavtal. Den historiska överenskommelsen som omfattar avväpning, landsbygdspolitik, drogbekämpning, offrens rättigheter, politiskt deltagande och ett juridiskt ramverk ska formellt undertecknas 23 september.

Är det nu klart att det blir fred i Colombia? Svaret är nej. Trots den historiska nyheten som nu sprids över världen kommer vägen till en hållbar fred vara fortsatt lång och skakig.

Oviss folkomröstning väntar

Colombianerna ska först få ta ställning till fredsavtalet i en folkomröstning 2 oktober. Landets president Juan Manuel Santos lovade på ett tidigt stadium att befolkningen skulle få sista ordet gällande freden.

Det var ett sätt för regeringen att motverka argument om att parterna förhandlade om nationens öde långt ovanför befolkningens huvuden. Utgången av folkomröstningen är oviss. Tidiga opinionsundersökningar pekade på dött lopp mellan ja- och nej-sidan. 

Det kan vara svårt att förstå hur det överhuvudtaget går att vara motståndare till en fredlig förhandlingslösning på ett inbördeskrig som resulterat i över 220 000 döda, tiotusentals försvunna, nästan sju miljoner internflyktingar (fler än Syrien och Irak) och näst flest landminor i världen efter Afghanistan.

Och i sociala medier sprids digitala kollage med ironiska kommentarer om att Colombia är det enda landet i världen där man måste rådfråga befolkningen om den vill leva i fred.

Oförenliga världsbilder

Colombia har öppna sår från decennier av väpnad konflikt och misslyckade fredsförsök. Farc minns fredsprocessen under 80-talet där vänsterpartiet Unión Patriótica bildades som ett försök att introducera gerillan på den partipolitiska arenan.

Projektet kvävdes av ett systematiskt våld som resulterade i tusentals döda partimedlemmar. Levande är också minnena från 90-talet och början av 2000-talet då Farc utvidgade sitt krig mot staten till att omfatta enskilda politiker på lokal och nationell nivå vilket resulterade i en våg av mord och kidnappningar.

Även om freden nu står för dörren är Colombia fortfarande ett djupt polariserat samhälle där misstron är stor. Väsensskilda och ofta helt oförenliga världsbilder står mot varandra. Alla säger sig vilja se ett slut på våldet. Men frågan är hur och till vilket pris.

Motståndet mot fredsavtalet leds av expresidenten Alvaro Uribe som styrde Colombia med järnhand 2002-2010 och tack vare massivt militärt bistånd från USA lyckades tränga tillbaka Farc och döda flera av gerillans ledare. Den nuvarande presidenten Santos var försvarsminister under Uribe och ironiskt nog står de nu på varsin sida i den kanske viktigaste politiska striden någonsin i Colombia. 

Misstänksamhet mot Farc

Motståndarna till fredsuppgörelsen hävdar att regeringen varit allt för generös gentemot Farc som man anser vara roten till landets problem. Efter alla år av krig finns en utbredd misstänksamhet mot gerillan. Kommer de verkligen att hålla sina löften om att lämna in alla vapen? Och vad hindrar gerillamedlemmarna från att ta till våld på nytt om de misslyckas på den partipolitiska arenan?

Motsättningarna kommer att ställas på sin spets när fredsavtalet ska implementeras, i synnerhet under valet 2018 där representanter från Farc väntas ställa upp. Ingenting väcker starkare känslor än tanken på gerillan som en del av det politiska systemet.

För motståndarna till fredsavtalet skulle Farc-ledare som borgmästare eller senatorer innebära en seger för terrorismen och ett hån mot landets institutioner. Samtidigt ser de som stöder fredsöverenskommelsen samma scenario som en hoppfull bild av ett Colombia som slutligen har lagt kriget bakom sig och där olika politiska strömningar äntligen kan tävla på lika villkor – med ord och argument istället för kulor och bomber. 

Fred kan ge ekonomisk boom

Inte ens de största optimisterna tror att ett fredsavtal mellan regeringen och Farc skulle innebära ett definitivt slut på våldet i Colombia. Den mindre gerillagruppen ELN är alltjämt aktiv och kriminella nätverk kontrollerar den lukrativa kokainekonomin.

De paramilitärer med band till godsägare, storföretag och militär som stått för det mesta och grövsta våldet i den colombianska konflikten lämnade visserligen in sina vapen för ett tiotal år sedan. Men många har återuppstått i nya grupperingar. Kommer de nu att vända sina vapen mot avväpnade gerillamedlemmar? Och blir det de som tar över kokahandeln i områden som kontrollerats av Farc?

Det mesta talar för att det ändå kommer att bli ett ja i folkomröstningen, inte minst med tanke på den breda och brokiga allians som står bakom fredsuppgörelsen. Där återfinns såväl den traditionella politiska eliten personifierad av president Santos som vänsteroppositionen.

Fredsprocessen stöds även av företagsvärlden som hoppas på att ekonomin ska få en positiv injektion när mindre pengar behöver läggas på krig och säkerhet. Dessutom kommer bortglömda delar av landsbygden där staten alltid lyst med sin frånvaro och där gerillan haft stort inflytande nu att öppnas upp för oljeborrning, gruvprospektering och exportjordbruk. 

Unik fredsprocess

Trots alla utmaningar som kvarstår så har Colombia tveklöst en enastående möjlighet att ta ett stort steg mot en fredligare framtid. Mest av allt betyder fredsavtalet för de colombianer som drabbats av konflikten och som genom att göra sina röster hörda tvingat staten och gerillan att ta civilsamhällets perspektiv och erfarenheter i beaktande.

Med sitt deltagande i fredsarbetet har kvinnonätverk, bondeorganisationer, studentrörelser, ursprungsfolk och afrocolombianer gjort den colombianska fredsprocessen unik – en ny modell för konfliktlösning. I en värld präglad av till synes olösliga konflikter inger Colombia hopp. Något som mycket väl kan resultera i Nobels fredspris i december.