Maria Lazebnaja, utbildad läkare i Moskva, har redan förlorat jobbet för att hon talar högt om var hon står.

– Kanske är jag naiv, men jag tycker inte att regimen är skräckinjagande. Den består av gamla, dumma och aggressiva gubbar som har blivit som en parodi på skräck, säger hon.

Livrädd för att uttala sig

När SVT söker de som är emot kriget ställer flera upp på intervju på ett villkor – om de får vara anonyma. Natalija, som egentligen heter något annat, är en av dem.

– Utan tvekan är jag rädd för repressalier och jag är rädd för den här staten. Det kom med modersmjölken. Min svärmor är fortfarande rädd för allt. Hon har Stalins porträtt på kylskåpet och jag tror att hon har hängt upp det på grund av rädslan, säger hon.

”En känsla av sorg”

Den 24 februari 2022 började Natalija ta antidepressiva läkemedel. Än i dag klarar hon sig inte utan dem.

– Jag lever hela tiden med en känsla av sorg. Som om jag precis förlorat en person som stått mig nära. Men när man förlorar någon så försvinner den känslan långsamt. Nu fortsätter det varje dag, från krigets första dag.

För att kunna hantera sin tillvaro har Natalija slutat prata med flera av sina vänner. Men en kontakt har varit svår att bryta. Hennes man, som hon har varit gift med i 25 år, står nämligen inte på samma sida som hon själv.

– Han är emot kriget och befinner sig i chock sen förra året, men han kan samtidigt inte tro på det som hände i Butja och han vägrar tro på att så många dött. Så vi försöker undvika det här ämnet och om vi råkar vidröra det så leder det till skrik och hemska scener, berättar hon.

Ser ingen framtid

Natalija beskriver 90-talet, när Sovjetunionen kollapsade, som den lyckligaste tiden i hennes liv. Hon kunde börja resa och upptäcka Europa. I dag lever hon med en känsla av att klockan har vridits tillbaka. Samtidigt varken kan eller vill hon lämna Ryssland och sitt drömjobb som läkare.

– Ryssland är mitt hemland. Här har mina förfäder levt, här har jag mina vänner och här har jag ett hem som jag har byggt.