– Hallå hallå? 

Sofian Al Rawi gråter och håller telefonen krampaktigt mot örat.

– Min son och dotter är försvunna, jag vet inte var de är, säger Sofian med panik i rösten innan han avslutar samtalet, och genast börjar knappa in ett nytt nummer.

Tidigare samma morgon bestämde sig familjen för att dagen hade kommit när de måste fly Islamiska staten, IS, skräckvälde i Mosul. De sex familjemedlemmarna packade sina ryggsäckar och tillsammans med några andra familjer började de den livsfarliga flykten ut ur Mosul.

Med pulsen dånande i öronen rörde sig familjen sakta, från hus till hus. De korsade ljudlöst en liten gata – när de plötsligt blev upptäckta, och IS sköt en raket i riktning mot familjen, men missade. Det utbröt panik. Sofians fru Shamaa ramlade och tappade greppet om deras fem månader gamla dotter.

Allt blev svart för en stund, och när dammet och paniken skingrats, hade familjen kommit ifrån varandra – deras 12-åriga son var försvunnen tillsammans med deras fem månader gamla dotter.

– Vi gick och mina barn var framför mig. Jag var så rädd. Plötsligt ramlade vi och barnen försvann, Shamaa gråter och gömmer ansiktet i händerna.

Slaget om Mosul går långsamt. De irakiska styrkorna har svårt att avancera i de trånga gränderna i Mosuls stadskärna. IS använder civila som mänskliga sköldar och har byggt tunnlar under staden för att kunna röra sig snabbt och osynligt. Hundratals familjer flyr dagligen Mosul likt familjen Al Rawi och det är många familjer som kommer ifrån varandra under den livsfarliga flykten. 

Sofian avslutar ännu ett samtal, och springer fram till en av de irakiska soldaterna. Jag följer honom med min kamera och känner hur maktlösheten och ovissheten håller familjen i ett järngrepp. Fruktan över vad som händer med barnen om de blivit tillfångatagna av IS gör att det knyter sig i magen.

– Snälla hjälp mig, min fru kunde inte gå mer och raketen slog ner nära oss, soldater kom för att rädda oss och det blev panik. Hjälp mig hitta mina barn, säger Sofian vädjande till en av de irakiska soldaterna. 

Samtidigt en bit bort ropar en ambulansförare på sin telecom-radio:

– Vi har en familj här som har förlorat sin son och dotter i flykten från Mosul. Vi kommer bort till ert läger för att se om barnen har tagit sig dit. 

Jag känner hur jag blir full av förhoppningar samtidigt som Sofian och hans familj snabbt rusar in i ambulansen som åker med full fart mot lägret. Väl framme ber ambulansföraren oss att stanna i ambulansen – han ska söka efter barnen. Sofians dotter kikar ut genom ett av fönstren i ambulansen och söker med blicken efter sina syskon, när hon plötsligt ser något annat.

– Titta mamma, de har ägg här, säger hon och vänder sig om med en osäker men glad blick mot sin mor.

– Ja älskling, här får man äta ägg. Här finns inte IS, säger Shamaa med en kärleksfull blick mot sin dotter.

I samma stund skriker Sofian plötsligt något på arabiska. Han kastar sig ut ut ambulansen, och jag rusar efter allt jag kan med min kamera när jag ser en pojke i grön tröja på håll som skriker, och springer i riktning mot oss. Stunden senare kastar sig pojken i famnen på sin far.

– Herregud min son, var tog du vägen? 

Tårarna rinner okontrollerat ner för Sofians kinder. 

– Du är säker nu min son, du är säker nu, mumlar Sofian i sin sons öra. 

De båda gråter och kramar varandra länge och när ambulansföraren stunden senare kommer med deras fem månader gamla dotter i famnen, är lyckan total. Familjen är tillsammans igen – de sex familjemedlemmarna håller kärleksfullt om varandra. 

Jag filmar allt med min kamera och känner hur jag ler och hur det brinner i bröstet av lycka. 

Mosul har äntligen fått berätta en historia med ett lyckligt slut.