Sebastian Johansen vill bli musiker – och musiken har hjälpt honom igenom det år som gått sen hans bror mördades. Med pianospel hyllade han sin storebror vid den tv-sända begravningen ifjol. 25-årige Christopher Johansen-Perreau blev ett av offren på Utöya. För lillebror Sebastian, som överlevde, har livet gått vidare.

Han fortsätter att spela sin jazzmusik och sommarslappar. Men varje dag tänker han på sin storebror.

–En vecka efter Utöya kändes det som om jag hade varit enda barnet väldigt länge. Men jag vet ju att jag egentligen inte är det. Jag tänker på honom nästa varje dag när jag går förbi kyrkogården. När jag ska till affären eller bussen går jag förbi och tänker på honom, säger han.

Sebastian ska börja gymnasiet i höst. Men ibland återupplever han skräcken från Utöya.

–Det hände en gång när jag var ute och sprang. Det kändes som om att nån sprang efter mig. Det kändes som att vara tillbaka på Utöya.

Sprang Breivik bakom dig där?

–Ja.

Sebastian och hans mamma var med vid rättegången och ska också delta på ettårs-dagen på Utöya. Men pappa Claude Perreau vill inte följa med.

–Jag klarar inte av att gå omkring på Utöya. Det blir för känslostarkt... Jag skulle gråta precis hela tiden. Jag är inte lika stark som min hustru, säger han.

Han var inte heller med vid rättegången.

–Jag skulle inte kunna vara i samma rum som gärningsmannen utan att försöka slå ihjäl honom med en stol eller nåt.

–Jag har två söner och för mig var det viktigt att visa gärningsmannen att jag kunde vara där som en motvikt och visa att jag inte tyckte om det han hade gjort, säger Sebastians mamma Randi Johansen-Perreau.

Sebastian hoppas trots allt som har hänt att han får åka på ett nytt läger på Utöya någon gång i framtiden.

–Det var så trevliga människor som jag lärde känna med en gång. Det var väldigt skönt att komma dit, säger han.