Mitt första uppdrag som korrespondent för SVT i Latinamerika blev en resa dit. Det var ett land jag var tämligen bekant med, efter två år i Centralamerika med FN:s barnfond Unicef.
Nu levde man i efterdyningarna av Sandinist-revolutionen som störtade diktatorn Anastasio Somoza. Han hade makten när jag första gången landade i Managua. Då var behoven enorma. Ungar som, förmodligen med risk för livet, samlade enstaka riskorn som trillat ur säckar på flygplatsen gjorde ett oförglömligt intryck.
Historia skrevs 19 juli 1979
Så hände det. FSLN, Sandinisterna, fick mer kraft, blev ännu djärvare, ännu starkare. Somoza tvingades i landsflykt. Den 19 juli 1979 firade FSLN segern.
Det var en fantastisk dag. Hela Centralamerika levde med när historia skrevs. En regering ledd av Daniel Ortega bildades. Vid hans sida fanns karismatiska personer av olika slag, besjälade av Revolutionen: poeten och jesuitprästen Ernesto Cardenal, den eleganta Lea Guido som, uniformsklädd, gav intervjuer på en rad språk tack vare franska internatår. Där fanns den terrierlike Tomas Borges, vid sidan av den mer sävlige Sergio Ramirez.
Det fanns förstås anledning till oro. Ett korrupt samhälle kan inte bli juste över en natt. Gick de nya makthavarna att lita på eller skulle de sko sig själva medan alla landets barfotabarn fick fortsätta som förut?
Palme på officiellt besök
Sverige vaknade tidigt och stödde den nya demokratiska regimen. Biståndet fortsatte i 30 år. Man inrättade bland annat folkbokföring efter svensk modell, det kunde vi berätta i Rapport i september 1983!
Tillsammans med fotografen Ettore Botta var jag förstås på plats 1984 när Olof Palme gjorde officiellt besök i Nicaragua. Han blev hjärtligt applåderad och omkramad.
Mellan 1990 och 2006 hamnade Sandinisterna i opposition, men valet 2006 vann de och Ortega blev president på nytt.
Nu har det varit val igen, helt i skuggan av kampen om presidentposten i USA.
Ortega – revolutionär som blev enväldig
Mycket i det politiska systemet har ändrats. Presidenten kan nu sitta på livstid. Ortega har utsett sin fru till vicepresident och möjlig politisk arvtagare. Parets barn är centralt placerade på viktiga poster. En ny sorts diktatur, en familjedynasti, verkar byggas upp.
Jo, Daniel Ortega vann det där valet, även om det knappt synts i svenska medier. Han sägs ha fått 70 procent av rösterna, men oppositionen manade till röstskolk och kallar det för en fars.
Den unge idealisten som talade om demokrati och gärna reciterade egna poem medan han körde fingrarna genom sitt ostyriga hår har blivit en man som tagit järngrepp om makten och uppenbarligen inte tänker släppa den ifrån sig.
Det hade varit intressant att veta vad Augusto Sandino skulle ha tyckt om det. Flera av medlemmarna i den första regeringen 1979 har för länge sedan tagit officiellt och högljutt avstånd från Ortega, som kanske glömt bort Palmes vänbesök och säkert förträngt att han en gång läste dikt för ett svenskt tv-team i baksätet på en jeep som studsade fram på en gropig gata i Managua under ett av dussintalet besök i landet.
Inte anade jag då att han ville bli enväldig. Och skulle lyckas med det.