När vallokalerna i Norge stängde och de norska mediernas första prognos tillkännagavs steg ett öronbedövande jubel på socialdemokratiska Arbeiderpartiets valvaka. Allteftersom rösterna räknades stärktes övertygelsen om att det är just AP som bildar regering, och att åtta år med Erna Solbergs Høyre vid rodret är slut.
AP-företrädare framhöll visserligen att det är det slutliga resultatet som räknas men känslan av segervisshet var tydlig och firandet tog vid redan där vid 21-snåret. Detta trots att Arbeiderpartiet av allt att döma backar i väljarstöd ännu en gång och i dag står betydligt svagare än under partiets gladaste glansdagar.
Kampen om fyra procent
Men att AP skulle få i uppdrag att bilda ny regering ligger i linje med opinionsundersökningar sedan en längre tid tillbaka. Den riktiga nagelbitaren bjöd snarare de mindre partierna på, de som hållit sig runt den avgörande fyraprocentsspärren. Socialist-marxistiska Rødt och miljöpartiet MDG på vänsterflanken och liberala Venstre samt Kristelig Folkeparti till höger – två partier som båda ingått i Erna Solbergs regering.
Ju närmare kvällen gick mot full rösträkning desto tryggare såg både Venstres och Rødts plats i Stortinget ut att vara, men strax innan midnatt var ödet ännu oklart för både MDG och Kristelig Folkeparti. En valrysare på båda sidor.
Mycket av valrörelsens fokus, särskilt under den sista spurten, har kommit att handla om vilka partier som kommer in och vilka som missar chansen att sitta i Stortinget. Partier som hamnar under fyraprocentsgränsen åker inte ut men får inte vara med och dela på de viktiga 19 utjämningsmandaten.
Vem kommer in?
Ur det större perspektivet så har det handlat om hur en kommande AP-ledd regering egentligen kan se ut. Med nästan alla röster räknade verkar det kunna bli den socialdemokratiska ”drömkoalitionen” tillsammans med Senterpartiet och Sosialistisk Venstreparti.
Men allt handlar inte heller om precis vilka partier som ingår i en framtida regering. Vilka partier som under de kommande fyra åren kommer att ta plats i Stortinget spelar också roll för det norska politiska landskapet, utöver förstås det faktum att det spelar stor roll för partierna själva. Ett exempel är hur miljöpartiet MDG kan hamna utanför, ett parti som har fått stort utrymme inte minst i internationella medier.
Kompromisser väntar
När dammet har lagt sig efter valnatten, när segrarna borstat av sig konfettin och förlorarna torkat tårarna kommer frågan att vara hur Norges framtida politiska riktning kommer att bli. Att AP förefaller kunna få ihop sin önskekoalition bidrar på den punkten med viss förutsägbarhet, jämfört med det läge att de hade behövt ta in ytterligare stöd från ett annat parti.
Samtidigt så är regeringsbildande i regel ett förhandlingsspel med tuffa kompromisser som kännetecknas av både givande och tagande. Vad utfallet faktiskt blir kommer helt att klarna först när den processen är klar.