De flesta här har inte följt alla turer på säkerhetskonferensen i München. Det diplomatiska och storpolitiska spelet intresserar inte, vardagen är för tung och påträngande, men samtalet mellan Trump och Putin upprör desto mer.

Det är ofattbart för alla vi talar med på gatan att offren ska anpassa sig efter förövaren. Att en (före detta?) allierad hellre pratar med Kreml och gör upp över huvudena på dem som dött i striden för självständighet och demokrati.

”Hoppas på Europa”

Det är ett smärtsamt uppvaknande till en realitet man hela tiden fruktat men som nu tycks vara ett faktum. Nyckfullheten i Washington är inte längre möjlig att tolka välvilligt och förlita sig på när det gäller Ukrainas överlevnad som en självständig stat.

Skulle Trump överraska positivt i alla fall, längre fram, är det en bonus men inte att räkna med. Nu kan man bara lita till egen kraft och hoppas på Europa.