Den 21 februari bjöd den ryska makten på en av sina kanske hårdast regisserade teateruppsättningar sedan Vladimir Putin kom till makten. I hård konkurrens, om det nu behöver sägas.
Där satt presidenten medan det federala säkerhetsrådet fick kliva fram och säga det som förväntades av dem: att man var tvungen att erkänna de ryskockuperade ukrainska regionerna Donetsk och Luhansk som självständiga stater.
Det illavarslande skådespelet bjöd också på en sällsynt förödmjukande dialog, med den stammande chefen för utrikessäkerhetstjänsten SVR mitt på scen. Efter att Sergej Narysjkin flera gånger uppmanats tala ur skägget lyckades han till slut få fram:
– Jag stöder Folkrepublikerna Donetsks och Luhansks inträde i Ryska federationen.
Tänk, det hade blivit fel ändå.
Putin snäste irriterat:
– Det är inte det vi pratar om. Vi pratar om att erkänna deras självständighet – ja eller nej?
Svaret blev förstås ja. Men kanske läste Narysjkin bara lite för långt fram i manuset.
Kan hoppas avskräcka
I dag, exakt sju månader senare, rör sig ryskockuperade områden snabbt mot folkomröstningar om att ansluta sig till Ryssland. Ryskt tillsatt ledning i fyra regioner har meddelat att de avser hålla dessa omröstningar redan nu i helgen.
Bakgrunden är de militära framgångar som Ukraina rönt. Administrationer i ryskockuperade områden tyckte sig till nyligen sitta mer säkra, men kan plötsligt ha skäl att oroa sig för sin karriärsutveckling (och för all del sin personliga säkerhet).
Att, om än bara i Moskvas ögon, vara del av Ryssland kan därför tänkas erbjuda en sorts trygghet. Moskva kan å sin sida nära samma förhoppning, eftersom man i dag riskerar man fortsatta förödmjukelse i de delar av östra Ukraina man påstår sig försvara.
Om man nu tror att Ukraina låter sig avskräckas, vill säga.
Folkomröstningar
Hur ska man då hålla folkomröstningar i en brinnande krigszon med bara några dagar att förbereda? Svaret är förstås att de lika gärna hade kunnat utlysas på månen, eftersom resultatet ändå blir det förbestämda.
Högt uppsatta ryska politiker har också ställt sig bakom tanken, utrikesminister Sergej Lavrov, underhuset dumans talesman Vjatjeslav Volodin och tidigare presidenten Dmitrij Medvedev. Den sistsnämnda, en gång ”Putins parhäst”, har under kriget bytt roll från driftkucku till stenhård hök.
Alla innehar formellt sett tunga ämbeten men har mycket liten reell makt. De har små om några möjligheter att tycka något direkt avvikande från Putin.
Rådvilla Ryssland
Uppgifter om att Putin på tisdagskvällen skulle tala fick journalister att sitta klistrade vid stats-tv:n. Skulle han ge folkomröstningarna sitt stöd? Eller kanske utlysa krig, med allmän mobilisering? Ryssland har ett skriande behov av soldater, men för att kalla in reserverna och mobilisera samhället krävs det formellt sett att man är i krig. Ett sådant beslut kan i sin tur förklaras med att det man hävdar vara sitt nyvunna territorium är under attack från Ukraina, eller egentligen de västländer man påstår drar i Kievs trådar.
Parlamentets underhus har under dagen klubbat igenom en lagändring om straff för ordervägran, plundring och dylikt. Men att allmän mobilisering nämndes i förslaget räckte för att elda på spekulationer, trots att Kreml tycks vilja undvika en så djupt impopulär åtgärd in i det längsta.
Men något besked kom inte just den här Moskvakvällen, och egentligen saknar Putin bra alternativ. Vare sig annektering eller mobilisering skulle magiskt lösa hans problem i Ukraina.