I Pyongyang känns vibrationerna från den långa och tunga nordkoreanska robotparaden häromdagen fortfarande i kroppen. Men efter många dygn av extremt spänt läge kring Koreahalvön, dit amerikanska militärfartyg stävat med kärnvapenbestyckade USS Carl Vinson i spetsen, så bidrog knappast den amerikanske vicepresidenten Mike Pence uttalanden under Sydkoreabesöket i dag till mindre spänning.
Vicepresidenten upprepade, precis som den amerikanske utrikesministern Rex Tillerson före honom, att alla alternativ ”är på bordet” när det gäller Nordkorea, och att en era av ”strategiskt tålamod” nu är över. Fast vad det innebär är inte alls så lätt att förstå.
Vad finns egentligen på bordet?
Och för den som var beredd att lyssna lite längre var Pence ton inte heller alltigenom oförsonlig. Pence uppgav nämligen samtidigt att USA nu samarbetar med Kina om ett gemensamt svar på Nordkoreas vapentester, och att parterna behöver vidta alla åtgärder de kan för att lösa krisen – utom militära medel.
Så.. allt är på bordet, även militära medel. Men det är samtidigt den enda åtgärden USA inte är beredd att använda.
Det blir inte så mycket begripligare än så, och det är givetvis en svår balansgång för Pence. Men inte desto mindre en han måste bemästra.
För sanningen är att det är två i det här sammanhanget rätt oprövade ledare, Donald Trump och Kim Jong-Un, som nu testas till det yttersta.
Och det i ett läge där många bedömare är oroliga för att även små rörelser kan leda till en eskalering av konflikten som kan bli svår att kontrollera.
Likheter med Kuba 1962
Det är svårt att inte dra paralleller till missilkrisen på Kuba 1962, när ryska kärnvapenmissiler på Kuba ledde till en nästan två veckor lång konfrontation mellan Sovjetunionen och USA. Det var ett av det kalla krigets kallaste dygn.
Det löste sig den gången enligt historieskrivare tack vare två ledare som gick emot många av sina rådgivare, bestämde sig för att lita på varandra, och accepterade att situationen krävde kompromisser.
Frågan är om dagens ledare vid ett eventuellt upptrappat läge av den här krisen ser den typen av möjligheter.
Robothotet hör till den viktigaste frågan
Robothotet från Nordkorea hör givetvis till de viktigaste samtalsämnena under den amerikanske vicepresidenten Mike Pence tredagarsbesök i Sydkorea de närmaste dagarna.
Efter den massiva nordkoreanska robotparaden i Pyongyang i helgen är det dessutom högst sannolikt att USA får förnyat och helhjärtat stöd för sitt missilförsvarsystem THAAD i landet, det vapensystem som USA nu installerar snabbare än planerat i Sydkorea.
Och det sydkoreanska stödet lär dessutom gälla oavsett vilken kandidat som vinner valet efter den avsatta president Park den 9:e maj.
Hittills har USA:s nya presidents svar på Nordkoreas upprepade och allt intensivare vapentester inte inneburit mer än en förflyttning av amerikanska militärfartyg som det kärnvapenbestyckade USS Carl Vinson till sydkoreanska vatten.
Det finns emellertid vissa tecken som tyder på att USA dessutom kan ha stört de nordkoreanska missiltesterna. En rad tester har i vilket fall misslyckats, precis som igår.
Men något mer öppet militärt svar på det nordkoreanska robottestet har vi inte sett ännu.
Kostnaden kan vara för hög
Kostnaden för att öppet utmana Nordkorea militärt är möjligen för hög – även för Donald Trump.
Och kanske ter sig priset också för högt för det totalitära Nordkoreas ledare. Kim Jong-Un har i vilket fall avhållit sig från ytterligare ett kärnvapentest i helgen, det som skulle bli det sjätte i ordningen. Och någon ytterligare upptrappning just nu ter sig därför inte så sannolik.
Vissa bedömare har till och med spekulerat i om Donald Trumps ohemula taktik och kalla kriget-strategi där USA skulle acceptera att Nordkorea utvecklar kärnvapen, i själva verket skulle kunna ge bränsle till helt nya förhandlingar, som på sikt skulle kunna ge verklig fred på Koreahalvön. Den fred som aldrig slöts 1953.
Men vi är fortfarande oceaner från ett sådant läge, än i dag.