Fronten ligger bara åtta mil bort. På vägen till Kramatorsk har vi passerat vägspärrar med tungt beväpnade soldater och sönderskjutna hus, men när vi kliver ur bilen i stadens centrum är det feststämning.
Staden fyller 150 år och det firas med ett späckat schema. Vi hamnar mitt i en hunduppvisning, där inte bara mattarna och hussarna är uppklädda utan även deras fyrfota vänner. Glada över att kunna visa andra bilder än krigströtta ansikten och ruiner börjar vi filma en yorkshireterrier iklädd en rödrosa glittrig kostym med matchande rosett.
Matte ser ur som hon kommer direkt från Hollywoodfilm i sin glammiga outfit.
– Vilka är ni och hur ska ni använda det ni filmar, undrar hon genast.
Frågan är given här, där människorna under flera års informationskrig har lärt sig vara misstänksamma mot tevejournalister.
Det är en region där falska nyheter blev till ett skarpt vapen i ett krig som pågår – inte bara om husknuten, utan också inne i vardagsrummet, från tv-apparaten och datorn. Ett krig som gett upphov till hat och splittring.
”Plötsligt började alla hata”
Det var här i Kramatorsk och grannstaden Slovjansk som de ryskstödda trupperna först dök upp 2014. De möttes av applåder och blommor från många invånare.
Många av de jag talar med nu i Kramatorsk minns den tiden med obehag.
– Före 2014 var allt lugnt här, de flesta är rysktalande men jag hade alltid pratat ukrainska utan att det var något problem. Men som en blixt från klar himmel började alla hata varann. Mina grannar började ropa ”nationalist” efter mig. Många forna vänner blev osams. Jag vet till och med ett par som skilde sig. Det var helt surrealistiskt att något sådant kunde hända så plötsligt. Först långt senare förstod jag att vi blivit manipulerade genom desinformation, säger Oleksij Ladyka.
Avslöjar falska nyheter
Han är journalist och redaktör för tidningen Din rätt att veta. Tidningen ges ut av organisationen Stop Fake som arbetar med att avslöja och forska i desinformation och propaganda.
Stop Fake är ett globalt projekt som samarbetar med organisationer och myndigheter över hela världen kring desinformation och propaganda, men tidningen är ett lokalt projekt.
Den delas ut till invånarna som bor i områdena närmast fronten, som inte alltid har tillgång till internet och som ofta får sina nyheter via teven. Tidningen har en upplaga på 200 000 exemplar och ges ut på ryska. I varje nummer publiceras de senaste avslöjandena av falska nyheter och information om hur man skiljer falska nyheter från äkta.
– Vi skriver mycket om källkritik och har skapat en lista med några enkla punkter som man kan använda för att kontrollera äktheten hos en nyhet. Syftet är att få människor att förhålla sig mer kritiskt till den information de får genom media, säger Oleksij Ladyka.
Källkritik i skolan
Källkritik införs också som skolämne i allt fler skolor i Ukraina. Vi får vara med på en lektion i skola nr 1 i Kramatorsk där eleverna i årskurs sju tränar på att identifiera fejkkonton i sociala medier.
– Förut trodde jag på allt jag läste på nätet. Nu kontrollerar jag alltid med andra källor, berättar eleven Jesfir Chachaturian.
Luttrade invånare
Efter flera år med falska nyheter har invånarna i regionen blivit luttrade och många vi pratar med hävdar att de slutat titta på teve.
– 80 procent av det som sägs på teve tror jag inte på. Sen jag slutade titta på tv mår jag mycket bättre. Att umgås med varandra är bättre, säger en kvinna med en vacker Siberian husky på hundutställningen. Samma kväll samlas tiotusentals människor på torget i Kramatorsk för att lyssna till några av Ukrainas största artister. När vi träffar Oleksij nästa dag är han förvånad över att uppslutningen var så stor.
– Sen kriget bröt ut brukar inte folk gå ut så mycket, men Kramatorskborna är trötta på kriget och alla negativa nyheter som strömmar både från ukrainska och ryska kanaler om sin region. De tog uppenbarligen chansen att tänka på något annat än kriget en dag och göra något trevligt tillsammans.