De vita Toyota-jeeparna med olika organisationsloggor på dörrarna syns överallt här i Monrovia. Den vanligaste är förstås ”UN” – FN. Och här i Liberia är det FN, som tillsammans med USA och den liberianska regeringen leder det svåra arbetet att få stopp på den värsta ebolaepidemin i världshistorien.
Men här finns också en mängd större och mindre hjälporganisationer; främst och viktigast har Läkare utan gränser varit, den organisation som tidigare än någon annan var på plats och förstod allvaret i situationen. Men organisationen går i dag på knäna och säger nej till mer bistånd. Läkare utan gränser har inte resurser att göra mer än de hittills gjort.
Skilda motiv
Motiven för att bistå sträcker sig från humanitär medmänsklighet till egenintressen: inget land vill ha en epidemi innanför sina gränser. FN har begärt en miljard dollar och hittills fått in en tredjedel. Det anses bra.
FN-appeller får oftast en betydligt lägre finansiering. För konkurrensen är stenhård mellan det tiotal konflikter som just nu pågår i världen, inte minst hur hjälpen till världens cirka 50 miljoner flyktingar ska finansieras.
Sverige intar en särställning
USA:s civila bistånd ligger på 700 miljoner dollar. Ett hundratal epidemiologer, logistiker och tekniker från den amerikanska smittskydsmyndigheten har byggt upp laboratorier och smittspårningsteam. Och hittills har omkring 400 amerikanska soldater placerats i Liberia för att bland bygga ebolakliniker. Storbritannien satsar stort i sin gamla koloni Sierra Leone och Frankrike i sin, Guinea
Sverige intar här en särställning. Vi har avsatt 489 miljoner kronor för att stoppa epidemin och det gör Sverige till den största biståndsgivaren per capita. Den största delen av pengarna går till FN:s olika organ. Myndigheten för säkerhet och beredskap gör en snabb och professionell insats med att bygga säkra bostäder och sjukvårdsplatser för utländsk personal.
Medelåldern 55 år
Ebolabiståndet till Liberia sker till ett land med en medellivslängd på 55 år, en fortsatt hög barnadödlighet och en läskunnighet på 59 procent. Och även om Liberia ”bara” belägger en 83:e plats av 177 i Internation Transparancys lista över korruptionen i världen, är ändå bestickningar och mutor ett fortsatt stort samhällsproblem.
Och trots elva år av fred finns fortfarande en stor fredsstyrka från FN på nästan 6.000 man kvar i Liberia. I grannlandet Sierra Leone, som också härjats av inbördeskrig under samma period, har försoningsarbetet resulterat i att inga fredsstyrkor behövs där.
En fråga många ställer sig är: hur kommer det sig att ett land som under lång tid fått ett omfattande humanitärt bistånd så totalt misslyckats med att bygga upp ett fungerande utbildningssystem och – framför allt – en fungerande hälso- och sjukvård? Frågan blir extra brännande nu under den pågående epidemin. Hur kommer det sig att läkare, läkarassistenter och sjuksköterskor sällan eller aldrig får betalt i en situation när de behövs mer än någonsin?
300 hälsovårdare döda
Och hur uppfattar de lokala nätverken skillnaderna i ersättningar mellan en utländsk FN-anställd, som på en relativt låg nivå tjänar omkring 90.000 kronor i månanden medan en lokal sjuksköterska i bästa fall kanske får omkring 500 dollar? Eller om de jämför sig med en liberiansk minister som uppges tjäna omkring 10.000 dollar i månaden?
Bara i Liberia nära 300 hälsovårdsarbetare redan dött av ebola. Regeringens krav på att de ska ställa upp och riskera sina liv för ingen eller liten betalning blir mot den bakgrunden svår att förstå.
Vad händer sen?
Just nu förefaller epidemin inte öka så dramatiskt som de värsta prognoserna beskrev. Till en del beror det på de internationella insatserna. Men framför allt beror det på att tusentals frivilliga lokala liberianer med fara för sina egna liv aktivt arbetat med smittspårning och isolering av misstänkta ebolafall.
Frågan är bara om det här avgörande civilkuraget kommer att räcka när det internationella samfundet packar sina väskor och åker hem.