West Point är stan som Gud – och den liberianska regeringen – glömde. På en liten halvö som sticker ut från huvudstaden Monrovias centrum bor kanske hundratusen människor, fattiga, marginaliserade och – för det mesta – utan jobb. Här spreds ebolan, så sent som i augusti, som en präriebrand i de trånga gränderna och de fallfärdiga rucklen.
West Point sattes i karantän och bilderna som kavlades ut över världen visade vad vi så länge vant oss vid från Afrika: svarta, desperata, hjölplösa och hungrande människor som vädjade om hjälp från världen därute. Hjälp från oss.
Men nu, efter ha besökt West Point i augusti och i oktober, ser jag något helt annat: stolta och självständiga medborgare som just på grund av fattigdomen och en korrupt regering bara litar på sig själva, på den egna kraften.
”Ebola is real”
För oss, mig och fotograf Marco Nilson, börjar det på Mamba Point, ett hotell vid havet där FN, Världsbanken och amerikanska smittskyddsmyndigheten, CDC, tar in. En behaglig oas i ett ruffigt, fuktigt och hett Monrovia.
Plötsligt sveper amerikanskan Katie Meyler in som en tornado mellan sushitallrikar och vitt vin i immiga glaskupor. Med sin Iphone i ena handen och en trådlös högtalare i den andra tar det mindre än 30 sekunder innan en stel australiensare från Världsbanken, en tjock amerikan från CDC, en glad spanjorska från EU och en vacker japanska från UNHCR rockar loss till den liberianska huvudstadens mest spelade låt den här den sista veckan i augusti: ”Ebola is real”.
Katie Meylers röst är hes och högljudd. Men den lätt aparta framtoningen döljer en hårt arbetande och mycket strukturerad biståndsrarbetare som sedan 2009 driver en skola för 115 flickor från West Point, en skola hon byggt upp helt på egen hand med amerikanska privata donatorer hon själv hittat.
Hjälpa sig själv – enda hjälpen
Men nu är skolan, som alla andra skolor i Liberia, stängd på grund av ebolaepidemin. Istället satsar hon sina resurser och organisatoriska talang för att stötta ett lokalt nätverk som skapats av Archie Gbassey, en 25-årig tekniker som bott större delen av sitt liv i West Point och sedan länge lärt sig läxan alla i slummen kan: här hjälper vi oss själva eftersom ingen annan gör det.
Archies nätverk, ”Beat Ebola”, består av 120 unga män och kvinnor som i gummistövlar och flipflops går från dörr till dörr och undervisar folk om hur smittan sprids, hur de kan undvika att själva bli smittade och hjälper familjerna att flytta misstänkta fall till någon av Monrovias fem ebolakliniker.
När Archie drog igång sitt nätverk, utan stöd eller ens vetskap från myndigheterna, var det upp mot 60-70 misstänkta fall i veckan på den lilla halvön. Efter sex veckors arbete var fallen nere i ett 20-tal per vecka. I dag är det bara några få.
Lokala krafter begränsade epidemin
En viktig orsak är förstås att FN-systemet och biståndsorganisationer som Läkare utan gränser och Röda Korset finns på plats; med ebolakliniker och begravningsteam som tar hand om de smittsamma kropparna från de som dött i ebola.
Men utan lokala krafter som Archie och hans vänner i West Point hade det aldrig gått att begränsa epidemin. Katie Meylers stöd, inte minst hennes köp av en ambulans, har förstås varit viktigt. Men även utan Katie hade Archie och hans kompisar hittat andra lösningar.
Det är inte alltid helt enkelt att få deras förtroende. Misstänksamheten mot omvärlden är stor och berättigad. För bilden av dem själva som offer är en bild de varken köper eller känner igen sig i.
Därför kommer jag för evigt vara Katie Meyler tacksam, inte bara för att hon drog upp mig och Marco i den multinationella dansen på Mamba Point, utan framför allt för att hon visade oss att också fattiga och marginaliserade människor är starka och självständiga människor. Och utan deras medverkan och gillande är varje försök att bygga välstånd eller bekämpa epidmier dömda att misslyckas.
Korrespondenterna om ebolan sänds i kväll den 25 november kl. 20.00 i SVT2 och SVT Play.
Efter programmet klockan 20.30 kan ni chatta med Claes JB Löfgren samt läkaren och specialisten i katastrofmedicin Johan von Schreeb.