En hög ton skränar ur högtalarsystemet på Al-Razi sjukhuset. Larmet berättar om en akuttransport av skadade barn. Igen, och framför våra ögon, utspelar sig grymma bilder av en vardag kantad av oberäkneligt och hänsynslöst våld. Det finns inga lediga sängar längre på

barnavdelningen eftersom den senaste raketbeskjutningen drabbade 14 kamrater.

– Allt blev svart och när jag försökte ta mig bort från röken såg jag mina blodiga kompisar runt omkring mig. Det gjorde så fruktansvärt ont, berättar elvaårige Mohammed Amro.

Vet inte att deras kamrat är död

Mohammed är tapper när läkarna rengör hans sår. Splittret har trängt ganska djupt in i den tunna kroppen. I samma sal finns också de tre syskonen Ayman, Bilal och Ali. De har känt varandra hela sina liv. Men ännu har ingen berättat för dem att deras tioårige vän Mahmod, dog när raketsplittret spreds på deras gata.

– Barnen har sällan någon chans att komma undan. Vi har vårdat och förlorat så många unga här de senaste åren. Barnen känner inte till krigets risker och allt oftare är dom också målen för attackerna, säger läkaren Mohammed Khayat.

Attack mitt i stan

Raketen som slog ner bland barnen sköts från en rebellkontrollerad del av västra Aleppo. Den gamla handelsstaden anses av dom flesta som en ganska säker plats i krigets Syrien, men ändå sker raketanfall, från båda sidor, och ofta drabbas civila. Här dör eller skadas barn varje dag.

Intill lilla Mohammeds säng står hans mor och torkar sitt söndergråtna ansikte.

– Mitt hjärta brinner när jag tänker på vad som hänt min son och hans kamrater. Vi är så trötta på våldet. Snälla ni måste hjälpa oss, vädjar Khadija Halabo.

”Jag kan inte fly mitt öde...”

Läkarna rusar mellan sängarna. Barnen får så bra vård som ett sjukhus i Aleppo kan förmå. Det är ont om läkemedel och röntgenutrustningen är förtvivlat gammal.

Den pressade personalen på Al-Razi sjukhuset berättar om alltfler skadade barn och om den oro som finns för vad som kan komma att ske i grannstaden Idlib, om en offensiv blir verklighet i provinsen.

De flesta av de här barnen är otroligt nog bara lindrigt skadade, men Mohammed kommer att få stanna på sjukhuset under lång tid framöver.

– Jag kommer aldrig att glömma det som hände, men det ska inte stoppa mig från att leka ute på min gata igen. Jag kan inte fly mitt öde. Bara Gud vet, viskar Mohammed med sin tunna röst.