Läget för journalister i Afghanistan har varit kritiskt under flera år. Detta då konflikten är spridd i hela regionen, vilket gör att det inte finns någon säker plats att arbeta ifrån, berättar organisationen Reportrar utan gränsers ordförande i Sverige, Jonathan Lundqvist.
– Det blir nästan omöjligt för medier att göra en riskbedömning i förväg, om det går att skicka någon till landet eller inte.
För fyra år sedan miste Sveriges Radios reporter Nils Horner sitt liv när han rapporterade på plats från Kabul. Samma år, 2014, dödades ytterligare två journalister i Afghanistan. Två år senare miste tre journalister livet och 2017 dödades fyra journalister.
Svår riskbedömning i Kabul
Under måndagen inträffade två nya sprängdåd i Kabul. Den andra explosionen ska ha varit riktat mot just journalister som var på plats för att rapportera om den första attacken.
Minst åtta journalister från lokala medier miste sina liv, samt Shah Marai, den franska nyhetsbyrån AFP:s chefsfotograf i Kabul.
Enligt Jonathan Lundqvist är måndagens attack den som dödat flest journalister sedan 2001 då talibanregimen föll.
– Att så många journalister har dött i samma dåd har vi inte sett så länge jag kan komma ihåg. Det är fruktansvärt.
Enligt en polistalesperson ska bombmannen ha varit utklädd till videofotograf och sprängde sig själv mitt i folksamlingen.
– Det är ytterligare ett övergrepp mot journalister att bombmannen var förklädd till just journalist, säger Lundqvist.
Från fredade till måltavlor
För några decennier sedan var journalister i princip fredade om kameror eller västar syntes där det stod press. Folk ansträngde sig för att inte skada reportrar och fotografer. De behövdes för att stridande parter skulle få ut sitt budskap, berättar Lundqvist.
– Nu är det tvärt om. Allt fler har egna kanaler och journalister ses som jobbiga för att de ställer kritiska frågor, och blir måltavlor i stället. Nu lockar man medvetet in journalister i fällor, säger han.
Vad kan sådana här attacker mot journalister leda till?
– Det kan bland annat skrämma upp redaktioner runt om i världen, så att de inte vågar skicka korrespondenter till sådana här länder. Det kan leda till tystnad och att vi inte får veta vad som händer där, säger Jonathan Lundqvist.