Innan vi reste till Nordkorea lämnade vi in en lista på vad vi skulle vilja se. Listan var lång och de allra flesta punkter handlade om vardagslivet. Vi ville träffa vanliga människor så mycket som möjligt.
För att få journalistvisum bör man ansöka om att få resa till landet vid någon av nationaldagsfirandena, förslagsvis vid firanden av någon av de eviga ledarnas födelsedag. Då ingår det också att man inbjuds till en rad programpunkter som kopplats till firanden. De första tre dagarna ägnades nästan uteslutande till såndant.
I stora drag kan man säga att vi fått se vad den nordkoreanska staten velat visa oss, till exempel deras kvinnosjukhus, men där har vi i alla fall kunna ställa några frågor om hur de ekonomiska sanktionerna påverkar verksamheten.
Vi har också varit på en skola, på ett jordbrukskollektiv och hemma hos ett lärarpar som lever ett privilegierat liv, för att nämna några programpunkter. Vi har åkt runt i nästa 12 timmar per dag i Pyongyang, Wonsan och Kaesong-området.
Vi har inte fått spontanintervjua några människor. Inte ens turister i det vackra skidområdet. Det verkliga livet med fattigdom och torra fält, soldater i slitna uniformer och människor till fots på de nästan bilfria vägarna har vi sett från bussfönstret och ombetts att inte filma. Vi har fört ständiga diskussioner med våra överrockar om varför det är fotoförbud och om värdet av att kunna ge den sanna bilden.
De är trötta på den bild som västvärlden ger av landet, men har samtidigt svårt att förstå att det är ur det vakuum som uppstår när vi bara får se det lite putsade bitarna som våra fantasibilder av Nordkorea byggs upp. En kvinna sade att nordkoreanernas skamkultur är så djupt rotad att man inte vill visa något negativt.
– Vi är dessutom rädda för att amerikanerna använder det som propaganda mot oss.
Människorrättsorganisationer som Human Rights Watch menar att förtrycket av oppositionella i Nordkorea är bland världens mest brutala. Regeringen anklagas för att rutinmässigt använda sig av gripanden, tortyr och avrättningar för att genom skräck behålla kontrollen över befolkningen. Läs mer om det här.
Det omvärlden vet om vad som egentligen händer och sker i form av människorättsöverträdelser har vi bara avhopparnas beskrivning av. Det finns ingen anledning att tvivla på deras berättelser, men det är viktigt att ha i bakhuvudet att en avhoppare som kommer till Sydkorea betraktas som en krigsdesertör eftersom de båda länderna är i krig med varandra. Avhoppparna är enligt sydkoreansk lag tvungna att ta avstånd från Nordkorea.
Under resan upplever att vi mött väldigt många ärliga människor som inte varit skådespelare. Nordkoreaner som lojalt älskar sitt land.
Vi tycker också att vi har sett en ekonomisk utveckling i landet som visar på att de ekonomiska reformerna haft viss effekt, trots ekonomiska sanktionerna. Men det är helt omöjligt att få några siffror som stödjer den tesen på plats.
Ulrika Bergsten, Asienkorrespondent
David Oscarsson, redaktör Agenda, david.oscarsson@svt.se