Den materiella standarden och graden av misär skiljer sig naturligtvis åt, men tendensen att gömma undan människor med psykiska besvär har fram till för bara några decennier sedan gällt även i Sverige.
Från tvång till fri vilja
Här har psykvården debatterats i drygt 100 år och lagarna skrivits om flera gånger för att ligga i takt med tiden. Efter att under 1900-talets första hälft främst handlat om tvångsvård, så har pendeln sedan dess rört sig mot i huvudsak frivillig vård.
1967 avskaffades sinnesjuklagen och psykiatrin flyttades till hälso- och sjukvårdslagen. Det året fanns inte mindre än 36.000 patienter inskrivna på institutioner för sluten psykiatrisk vård. Mentalsjukhusen, där människor tvångsvårdades, fick hård kritik för den människosyn och de omänskliga förhållanden som rådde.
Under 1970-talet flyttades en stor del av resurserna från anstaltsvården till den öppna vården. Samtidigt fungerade mentalsjukhusen fortfarande som en förvaringsplats för långtidssjuka. Antalet platser krympte dock stadigt och 1990 var antalet patienter nere på 5.000.
Kommunalt ansvar
I samband med den stora psykvårdsreformen 1995 fick kommunerna ansvaret för att ge psykiskt funktionshindrade boende och försörjning. Syftet med reformen göra det möjligt för dem att bli delaktiga i samhället. I praktiken betydde dock reformen besparingar, då kommunerna saknade resurser.
I samma veva lades många mentalsjukhus ned. Tusentals patienter skrevs ut och placerades i egna lägenheter. Men stödet de fick var ofta otillräckligt. Åtskilliga hade tillbringat hela sina liv på sjukhus och hade svårt att finna sig tillrätta i samhället. Många blev isolerade, missbruk av alkohol och andra droger blev vanligt, liksom hemlöshet och självmord.
Ont om vårdplatser
Sedan reformen 1995 har två av tre vårdplatser inom psykiatrin försvunnit i Sverige. Tanken är att de psykiskt funktionshindrade ska klara sig med öppenvård, för att få psykiatrisk vård måste en patient måste vara i mycket dåligt skick. Bara ungefär var tionde person inom öppenvården får psykoterapi, oftast eftersom kommun och landsting inte kan komma överens om vem som ska stå för notan.
Till skillnad från förr, då samhället bestämde vem som skulle tvångsvårdas, är det nu den enskilde individens ansvar att söka hjälp på rätt ställe. Varje gång ett så kallat ”vansinnesdåd” inträffar blossar debatten upp – ofta handlar det om människor som sökt hjälp men fått nej för att de arit ”för friska”.
Sämre hälsa – kortare liv
Enligt Uppdrag Gransknings kartläggning av psykvården dör psykiskt sjuka svenskar i genomsnitt 15 år tidigare än oss andra. Fattigdom, självmord och brist på vård är några av orsakerna.