Thor, som egentligen heter något annat och som tidigare varit anställd i Försvarsmakten, reste ner till Ukraina kort efter invasionen 2022. Majoriteten av tiden har han verkat som instruktör och sjukvårdare.
Det senaste halvåret har varit som stridande soldat, främst vid Kupjansk där några av de hårdaste striderna pågår.
– Vi kallade värnen för Verdun, det var extremt lerigt. Vi hade vatten upp till knäna i vissa fall och det var mycket råttor. Det var extremt påfrestande, säger Thor.
Risken för drönarattacker gör det farligt att röra sig utomhus på dagen. Nattetid väntar ibland ryska anfall.
– Oftast är det en slags testattacker. Vi har ryska enheter som kryper i natten och försöker komma så långt fram som möjligt innan de blir upptäckta. Där gräver de ner sig under eld. Det kallas ”salamitaktik”, att de tar bit för bit.
”Ukrainarna får ingen paus”
Mot slutet av året blev saknaden av Sverige och familjen för stor för att fortsätta. Thor beslutade att inte återvända.
– Det finns risker där nere men det har jag alltid varit okej med. Det är främst för att jag saknat livet där hemma. Det låter egoistiskt, ukrainarna får ingen paus, säger han.
Thor berättar att han dagligen tänker att han egentligen har mer att ge.
– Man känner lite skuld. Att jag har privilegiet att sitta i säkra, vackra Sverige samtidigt som mina tidigare kollegor arbetar vid fronten. Det är det tuffa, en intern monolog om att jag kan göra mer. Samtidigt strider jag med tanken att jag ska vara nöjd och måste fortsätta med mitt vanliga liv.
Vad gör du för att hantera känslorna?
– Jag spenderar tid med nära och kära, det man verkligen saknat och lär sig att respektera och värna om. Det är där jag finner min ro.