Scenförändringen är total. För sex veckor sedan var vi 39 personer i Brussells Ailines stora Airbus. Spöklikt men också bekvämt: Aldrig har vi fått väskorna så fort på en afrikansk flygplats. I dag var det business as usual: Svettigt, långsamt och trångt. Planet var mer än halvfullt, 150 passagerare; svenskar från Myndigheten för Säkerhet och beredskap (MSB), amerikanska militärer, FN-personal och så SVT.

Alla har samma historier: Folk därhemma är undrande, skraja och undanglidande inför alla oss som varit i något av ebolaepidemins länder.

Jennifer Ljungqvist är ekonom och jobbar på liberianska hälsovårdsdepartementet. Hon kommer från semester i England och Sverige:

”Jag kramade inte min familj. Man måste fatta att folk är skraja även om det finns någon orsak”.

Kunskap och känsla – två olika saker

För så här är det ju: Bara den som visar symptom smittar. Ingen feber  – ingen risk för ebolasmitta. Enkelt och okomplicerat. Men kunskap och känsla är två olika saker.

Alla som står här är hursomhelst säkra på att de har en uppgift, att de kan göra en insats mot en epidemi som myndigheterna hittills inte fått kontroll över. Som sjuksköterskan Hanna från Luleå som professionellt och generöst gav mig en malariatablett på Bromma flygplats. Jag hade stoppat ner min malariamedicin i den incheckade väskan. Att få malaria mitt under en eboalepidemi är ingen hit eftersom malaria delvis har samma symptom som ebola.

Känns bra

Nu är vi installerade på Mamba Point hotell. Förra gången klagade ägaren, libanesen Chawki , över att beläggningen bara var 40 procent.

I dag är det hotellet fullbokat veckor framåt. Luften surrar av röster från amerikanska smittskyddsmyndigheten CDC, journalister och FN-folk. Det känns bra att vara tillbaka.