Det är som om allt vi ser vore hämtat från en annan värld. Ingenting värdigt finns att berätta från livet här i Aslam.

På väg fram mot byn möter vi en hjälptransport som vält på den slingriga bergsvägen in mot området. Nästa hjälpsändning är långt borta – i bästa fall kommer hjälporganisationerna hit en gång i månaden.

Människorna här var fattiga långt innan kriget tog sitt grepp om Jemen, men de senaste åren har de förlorat allt.

Nästan ingen av männen i byn har arbeten. Tidigare kunde några av dom ta sig över gränsen till Saudiarabien, för hårda arbeten i jordbruket. I dag är alternativen få.

Dagens ända måltid: Löv

Vintern bjuder nu på 28 graders hetta och barnen är dammiga av smuts. Runt omkring oss börjar några av familjerna att förbereda dagens första och sista måltid.

Kvinnorna har plockat grenar från det enda som tycks växa här i det ökenliknande landskapet. Trädens löv tvättas i ett grumligt, grått vatten, hackas tillsammans med lök och vitlök. Den gröna röran kokas sedan och serveras – för ovanlighetens skull – tillsammans med bröd.

Innan kriget kunde de i alla fall äta med värdighet. Nu handlar den dagliga frågan bara om hur man ska överleva.

Läkaren Makiha: Inte varit trygg på fyra år

Vi vandrar bland de skeva lerhusen tillsammans med läkaren Makiha Ahmed. Hon har arbetat i sin by i över 20 år och sett så många barn dö att hon slutat att räkna.

Hon berättar för oss om avsaknaden av vatten och avlopp. Om hur sjukdomarna sprids som epidemier eftersom hygienen är usel, kunskapen låg och tillgången på mat obefintlig.

Då och då torkar hon en tår ur sitt ansikte.

– Jag ser mig själv som en soldat. Vi har svurit en ed mot våra patienter och vårt arbete är ett kall, inte ett jobb, berättar Makhia Ahmed.

Läkarna har inte fått lön på sex månader och själv har Makhia inte känt sig trygg på mer än fyra år – det var då kriget bröt ut.

När som helst kan en ny flygattack inträffa menar hon. Men det svåraste är att se hennes bröder och systrar lida och förnedras till att äta löv.