I dag hände det. Vi skulle flyga till Alberta i Kanada för att rapportera om skogsbränderna. Fotograf Koen Soete och jag möttes 05.00 på flygplatsen i Washington och boardade ett liten Air Canadajet upp till Toronto.

Men starten avbröts på landningsbanan på grund av tekniskt fel. Efter 1,5 timmes väntan fick vi veta att planet var lagat:

”Nu är planet helt säkert att flyga med”, sa piloten hurtigt och jag tyckte det var en onödig kommentar.

”Plötsligt kommer flygvärdinnan springande”

Strax efter start börjar nödlarm tjuta öronbedövande i kabinen. Vi får ingen information. Planet kränger och har ojämnt motorljud. Plötsligt kommer en flygvärdinna springades i kabinen.

– Vad händer, är allt okej, varför får vi inga besked, frågar jag.

– Piloterna hinner inte informera, för de är i full färd med att planera för nödlandning, svarar hon.

”Barnen började gråta”

Larmet tystnar och det blir dödstyst i kabinen. Planet girar 180 grader tillbaka mot Dulles Airport i Washington DC och börjar snabbt tappa höjd. Det får barnen ombord att börja gråta på grund av den snabba tryckförändringen.

Jag var helt säker på att min sista stund var kommen och hann tänka att det var typiskt att jag skulle dö i tjänsten, på väg att göra ett klimatreportage om skogsbranden.

Kanadas skogar är drabbade av torka och kanadensiska forskare säger detta är det nya normaltillståndet.

Jag hinner dessutom tänka en massa annat som jag håller för mig själv.

Flygvärdinnan säger något i högtalarna som inte gick att uppfatta. Plötsligt ser vi landningsbanan och där står brandbilar och ambulanser med blinkande blåljus. Det gick bra. Vi landar och planet evakueras av brandmän.

”Jag minns den bleka flygvärdinnan”

Air Canada gav sen en summarisk skildring av vad som hänt, ett brandlarm gick av . Vi vet inte om det brann eller inte.

Men det jag kommer minnas är den bleka flygvärdinnan.

– Det där var riktigt otäckt, sa jag till henne när jag klev av.

– Det är inget mot vad jag tyckte, blir svaret.

Det är slående hur lite flygpersonalen förmår att informera passagerarna när det blir skarpt läge. Jag krävde information, men vad skulle jag egentligen ha gjort med den oroväckande information vi skulle fått?

Varje gång man sätter sig i ett plan överlåter man ju sitt liv åt den som sitter vid spakarna. Nu var det ju bara att försöka känna tillit till att piloten skulle klara upp situationen.

SVT:s utrikeschef Ingrid Thörnqvist beslöt att blåsa av reportageresan och vi protesterade inte.

Nödlandningar inträffar ofta och flygbolagen har mycket höga säkerhetsmarginaler.

Men trots att jag flugit mer än de flesta, också små slitna inrikesplan i Afrika, var detta första gången jag var med om en nödlandning. Känslan av sårbarhet och maktlöshet är total. Jag hann tänka att jag är tacksam över det liv jag levt men att jag inte vill dö.

Störst är den djupa tacksamheten att det gick bra. På söndag flyger jag på jobb till Kalifornien. Statistiskt sett är ju den taxi jag sitter i just nu en farligare resa än att den i luften.