Egentligen skulle Ann Hageus och hennes familj – maken Bertil, fyraåriga Karin, nioårige Gösta och elvaårige Julius – ha åkt hem från Khao Lak redan på julafton, den där semestern för tio år sedan. Men hemresan blev ombokad till den 26:e december.

Väskorna stod packade när vågen kom.  

– Jag och barnen var på stranden när vi såg någonting märkligt, brunt, långt ute vid horisonten. Folk började plocka upp sina solstolar och jag ropade till pojkarna att hämta kameran och börja filma. Det såg inte alls otäckt ut men människor började prata om en våg, säger Ann Hageus.

”Jag tänkte att jag skulle dö”

Under tiden låg maken Bertil sjuk på rummet. Han tittade ut och fick se hur de stora militärbåtarna reste sig – och sedan sjönk. Då förstod han att någonting var fel.

– Han kom springande och sa bara att vi skulle springa, så vi sprang. Karin ramlade och han plockade upp henne och bar henne under armen. Sedan hamnade vi i vågen allihopa och jag drogs ner under en bil. Jag minns att jag låg där och tänkte att jag skulle dö, säger Ann Hageus.

Tvingades åka hem utan Gösta

Plötsligt kom Ann upp ur vågen – hon hade överlevt. Vid ett par palmer såg hon hur Bertil, Karin och Julius klamrade sig fast. Men Gösta var borta. Familjen letade, utan resultat, och tvingades återvända hem utan honom. Ett par månader senare kom beskedet att Gösta hade identifierats.

– Jag tänker på honom varje dag och längtar rent fysiskt efter honom, att få pussa och krama honom. Jag vet att han är 19 år och skulle ha gått ut gymnasiet i dag. Samtidigt ser jag honom som den lilla nioåringen var där och då, den bilden finns med hela tiden, säger hon.

Åker tillbaka till Khao Lak

Inför tioårsdagen av tsunamikatastrofen återvänder nu Ann, Karin och Julius till Khao Lak. Det är första gången de är tillbaka sedan de förlorade Gösta.

– Det känns lite som att vi är tvungna att återvända, det är lite som att återvända till brottsplatsen. Man gör det för att knyta ihop någon slags säck, även om det inte går. Sedan känns det viktigt för att mina barn, som inte har velat åka tillbaka, nu vill det, säger Ann.

Ann är nervös inför att återse Khao Lak.

– Det är en stor bävan. Jag vet inte vad som kommer att hända med mig när jag är där. Ibland när jag tänker på att vi ska dit får jag skälvan. Det kanske blir hur jobbigt som helst att återvända, det känns väldigt stort. Men mina barn känner att det ska bli jättekul och jag ska verkligen försöka ha den inställningen jag med, säger hon.