Islamiska statens (IS) terrorattack i turkiska gränsstaden Suruç förra veckan satte igång en kedjereaktion som redan destabiliserat Turkiet, länge en oas av fred och lugn i det oroliga Mellan östern: en sprängd gasledning i östra Turkiet, angrepp på polisstationer, gendarmer och soldater är exempel på hur det politiska våldet inne i Turkiet trappats upp bara under de senaste dagarna.
Konservativa kurder valde HDP-partiet
I valen i juni förlorade president Tayyip Erdogans AK parti majoriteten i det turkiska parlamentet. En viktig orsak var att konservativa kurder, som tidigare stött det moderat islamistiska AK-partiet, nu istället valde det kurddominerade HDP-partiet. Det berodde på att den turkiska regeringen vägrade stödja de syriska kurderna när gränsstaden Kobani angreps av terrornätverket IS i vintras. För Erdogans försök att få ett slut på den 30 år långa konflikten med kurdiska PKK, som kostat 40.000 människor liv, var bara ena sidan av hans politik gentemot landets stora och länge förföljda kurdiska minoritet; den andra var – och är – en djup misstro mot kurdernas politiska och militära ambitioner i norra Syrien och sydöstra Turkiet.
I och med valförlusten gick också president Erdogans plan på att förvandla den enbart ceremoniella presidentposten till en maktposition i stöpet. Nu tvingades istället AK-partiet att vända sig till partier som var emot fredsprocessen med PKK för behålla den politiska makten. Inför ett eventuellt nyval senare i år blev det också viktigt för AK-partiet att vinna röster från den breda opinion som motsatt sig fredsprocessen med PKK.
Erdogan bröt med Assad
Innan det folkliga upproret mot Assadregimen i Syrien började 2011, var relationerna mellan Turkiet och Syrien mycket goda. Men när regimen i Damaskus, med ett allt mer brutalt våld försökte kväsa revolten, bröt Erdogan med Assad. Förhoppningen att despoten i Damaskus snart skulle falla infriades dock inte. För medan Assad skickligt kunde spela ut Syriens olika minoriteter mot varandra, struntade också USA, EU och omvärlden i Damaskusregimen dagliga terrorbombningar mot obeväpnade civila.
Damaskusregimen radikaliserade syrierna
Damaskusregimen sekteristiska politik och extrema våld radikaliserade syrierna. Utrymmet för moderata krafter minskade för varje sprängtunna som krossade stadskärnorna i de områden som oppositionen kontrollerade. Islamiska Statens (IS) framgång var ett resultat av Assadregimens våld, omvärldens passivitet och den sunnitiska majoritetens känsla av övergivenhet. Och IS kunde länge föra in vapen, ammunition och frivilliga jihadister från Turkiet in i Syrien utan några problem. IS och Turkiet hade en gemensam fiende i Assadregimen.
IS stärktes av USA
IS stärktes också av USA:s reträtt i Irak. Supermaktens reträtt gav den shiitiska majoriteten i Irak fria händer att förfölja och marginalisera den sunnitiska minoriteten. Därför kunde terrornätverket IS få ett relativt starkt folkligt stöd i de sunnitiska delarna av Irak; där IS angrep föll den irakiska armén som ett korthus och IS kunde erövra stridsvagnar, artilleri och ammunition som USA utrustat den irakiska armén med. Bland sunniterna som gick över till IS fanns också välutbildade officerare i Saddam Husseins gamla armé, som alla fick sparken när USA invaderade Irak 2003.
IS snabba framgångar förra sommaren tvingade USA att agera. Men eftersom Barack Obama bland annat valts på att avsluta sin föregångare George W Bush krig i Afghanistan och Irak, nöjde sig USA med att bomba terrornätverkets ställningar från luften. Istället knöts banden starkare till det kurdiska självstyret i KRG och kurdernas militära gren i Syrien, YPG. De vältränade och välmotiverade kurderna fick bli supermakten boots on the ground, soldater på marken.
Assadregimen lämnade kurderna ifred
Assadregimen, som länge förföljt och torterat kurderna i norr, insåg redan när konflikten började 2011 att den inte mäktade med att både slår ner oppositionen i landets olika delar och samtidigt slåss mot kurderna. Därför lät regimen kurderna vara i fred. Under åren har de syriska kurderna, i skydd av regimens taktiska borgarfred, byggt upp en allt starkare administration och armé i norra Syrien (se karta här ovan). När USA inledde sin bombkampanj mot IS förra året, inleddes ett allt intimare samarbete mellan de syriska kurderna och det amerikanska försvarshögkvarteret Pentagon. Efter USA-alliansens bombningar mot IS-ställningar ryckte kurderna fram, en utveckling som Turkiet betraktade med växande oro. För de syriska kurdernas militära gren YPG och de turkiska kurdernas militära gren PKK är i princip samma organisation med samma mål.
Turkiet – dubbeloffer i Syrienkonflikten
Turkiet upplever sig som ett dubbelt offer för Syrienkonflikten. Dels så är förstås 2,2 miljoner syriska flyktingar, som FN tror kommer att vara 2,5 miljoner i slutet av 2015, en stor börda för det turkiska samhället. Och dels så ser regeringen i Ankara – i den växande kurdiska framgången i Syrien – konturerna av en framtida självständig kurdisk stat som också omfattar den kurdiska delen av Turkiet.
Därför har Turkiet sett IS framgångar som en nödvändig motvikt mot kurdernas ökande inflytande. Men Turkiets ovilja att ingripa mot IS har irriterat alliansbrodern USA allt mer. Och under de senaste veckorna har Turkiet, efter hårda amerikanska påtryckningar, tvingats gripa en stor grupp IS-anhängare.
Turkiet tvingas ta aktiv ställning
Men efter IS terrorattack mot ungdomsmötet i Suruç förra måndagen tvingades Turkiet ta en mera aktiv ställning mot terrornätverket. Turkiet började bomba IS ställningar inne i Syrien och låter nu för första gången på lång tid amerikanska plan starta från Incirlikbasen (se karta här ovan) för sina bombuppdrag mot IS inne i Syrien. Eftersom USA-alliansens plan tidigare tvingats utgå från Qatar i Persiska viken, är det förstås en oerhörd effektivitetsvinst i den militära kampanjen mot IS.
Buffertzon föreslagen utan IS och YPG
Men Turkiet kräver nu, som en motvikt, att en buffertzon upprättas inne i Syrien (se karta här ovan). Turkiets förhoppning är att zonen ska bli fri från både IS och kurdiska YPG och att en del av de syriska flyktingarna ska kunna återvända och lätta något på landets flyktingbörda. Turkiet ska inte gå in med marktrupper, säger regeringen. Så frågan är vilka grupper som ska garantera ordningen i buffertzonen. Den väpnade syriska oppositionen utanför IS är djupt splittrad och strängt taget finns inga väpnade grupper som omvärlden litar på.
I buffertzonen finns också flera städer som kontrolleras av IS. Att köra ut IS-krigarna med de splittrade oppositionella grupperna, med hjälp av flygunderstöd från USA och Turkiet, är sannolikt ingen lätt uppgift. Risken är också att Turkiet dras in i strider med den kurdiska YPG-milisen. Hittills har den syriska regimens helikoptrar och stridsplan kunnat flyga utan problem i den här delen av Syrien. Frågan är därför om det syriska flyget nu kommer att vika undan om turkiska och amerikanska plan börjar flyga där de hittills dominerat.
Död polisman blev ursäkt
Efter Suruçmassakern i måndags anklagade kurderna Turkiet för att vara ansvariga för IS:s terrordåd eftersom regimen i Ankara inte ville ingripa mot IS tidigare. Det resulterade i att kurdiska aktivister dödade en turkisk polisman. Det fick sedan fungera som ursäkt för Turkiet att börja bomba PKK:s baser i norra Irak. Det har i sin tur fått PKK att angripa polisstationer och gendarmer inne i Turkiet.
Vilken är Turkiets värsta fiende?
USA och Nato ogillar starkt Turkiets attacker på PKK eftersom det försvagar kampen mot IS. Och de, liksom en hel värld, vill därför gärna veta: vilken anser Turkiet vara sin värsta fiende i dag? Är det kurderna, Assad eller IS? Svaret på den frågan komma att få stor betydelse för hur det blodiga kriget i Syrien, och det politiska våldet i Turkiet, utvecklas den närmaste tiden.