1923-29: Kemal Atatürks åsikter blir statsideologi: Landet ska enas – det finns bara turkar, inga minoriteter. En elit av militär och statstjänstemän upprätthåller ”kemalismens” ideal också i kamp mot religiösa strömningar. (I modern tid utmanas sedan ”kemalisterna” av religiösa rörelser och partier.)
1938: Atatürk dör.
1939-45: Genom balanspolitik lyckas man hållas sig utanför kriget. Först 1945 förklarar man Tyskland krig.
1952: Turkiet går med i Nato.
1960: Officerare genomför en kupp och en militärregering bildas.
1961: Militären ger tillbaka makten till de civila. ”Den andra republiken” utropas men med ett militärt säkerhetsråd som ett andra maktcentrum.
1961-1971: Partiväsendet utvecklas. Instabila regeringar skapar radikala rörelser till höger och vänster.
1963: Samarbetsavtal (associering) med EEC, EU:s föregångare.
1971: Militären griper åter in och tillsätter en samlingsregering. Av militären ”styrd demokrati” råder fram till 1973.
1974: Turkiet ockuperar norra delen av Cypern sedan den grekiska militärjuntan störtat den grekcypriotiske ledaren och förklarat Cypern som en del av Grekland.
1978: Vid våldsamheter orsakade av högerextremister riktade mot alawiter (närstående shiiter) dödas 117 människor.
1980: Militärkupp, nästa år upplöses alla partier. Detta anses vara den mest förtryckande perioden i det moderna Turkiet.
1983: Den civila demokratin återupprättas. Moderlandspartiet med skeptisk hållning till militären och stöd från moderata muslimska kretsar får makten.
1984: Det kurdiska arbetarpartiet PKK startar ett krig mot den turkiska staten som pågår åtminstone till 1999.
1987: Huvudduksförbud för studentskor införs. Krigsrätt avskaffas, men i de kurdiska provinserna fortsätter undantagstillståndet.
1990: Turkiet ställer sig på USA-alliansens sida i kriget mot Iraks diktator Saddam Hussein.
1991-2002: En period med kortlivade och svaga regeringar.
1994: En valutakris tvingar fram sparpaket som skapar en svår lågkonjunktur. Trots den officiella ”kemalismen” vinner det islamiska Välfärdspartiet kommunalvalen i Ankara och Istanbul.
1995: Välfärdspartiet blir största parti i parlamentsvalen med 21,4 procent.
1998: Välfärdspartiet förbjuds av författningsdomstolen.
1999: PKK-ledaren Abdullah Öcalan grips och döms till döden, vilket 2002 förvandlas till livstid efter påverkan från EU.
2001: En svår finanskris kan bara lösas med hjälp av Internationella Valutafonden. Författningen liberaliseras. Poltiska partier får mera svängrum och man lättar på inskränkningarna i yttrandefriheten.
2002: Parlamentet beslutar ett liberalt reformpaket. Dödsstraffet avskaffas. Förbudet mot kurdiska språket hävs delvis. Senare vinner det islamkonservativa Rättvise- och utvecklingspartiet AKP överlägset parlamentsvalet.
2003: Recep Tayyip Erdogan, AKP, blir premiärminister. Turkiet vägrar USA tillträde till militärbaser i samband med anfallet på Saddam Husseins Irak.
2003-05: AKP-regeringen stiftar en rad liberala lagar för att anpassa sig inför ett EU-medlemskap.
2004: EU beslutar att uppta förhandlingar om medlemskap med Turkiet. Till Turkiets stora besvikelse drar de ut på tiden då en rad länder, som Tyskland och Frankrike, är tveksamma till medlemskapet. Detta särskilt som den inrikespolitiska situationen i Turkiet ger upphov till bekymmer hos EU vad gäller demokrati och mänskliga rättigheter.
2005: Nationalistiska oroligheter mot kurder och ”republikens fiender”. Uppmärksammade rättegångar mot nobelpristagaren Orhan Pamuk och journalisten Hrant Dink för förolämpning av ”turkiskheten”. Dink mördas senare.
2007: Polisen säger sig ha avslöjat en konspiration att år 2003 störta AKP. Många hundra personer, ”kemalister”, ofta i ledande ställning, grips. Många döms men många frias också senare. Massprotester mot AKP-regeringen efter dess ingripanden mot de utpekade kuppmännen. Militären hotar med ”åtgärder” om utrikesminister Abdullah Gül, AKP, väljs till president. Efter nyval som AKP vinner väljs Gül ändå till president,
2008: AKP undgår med nöd och näppe att förklaras olagligt av författningsdomstolen. Den ekonomiska krisen drabbar Turkiet hårt.
2010: I en folkomröstning säger turkarna med 57,9 procent ja till en ändring av författningen som inskränker militärens makt.
2011: Vid parlamentsvalen vinner AKP för tredje gången med 49,9 procent. Erdogan ber om ursäkt för att 14.000 kurder under årens lopp dödats av militären.
2012: Turkiet får svidande EU-kritik för brister i yttrande- och församlingsfriheten. FN kritiserar antiterrorlagarna.
2013: Uppgifter om en fredsplan i den kurdiska frågan. Förbudet för politiska partier att använda annat språk än turkiska slopas. PKK-ledaren utropar vapenvila. En ny antiterrorlag stiftas som ska ta hänsyn till EU:s kritik. En lag begränsar försäljningen av alkohol.
Kravaller i flera städer. AKP-ledningen anklagas för att ha blivit mera auktoritär. Regeringen ingriper brutalt med våld. Hård utländsk kritik mot våldet. Det till synes stabila Turkiet visar sig vara labilt. Utnämningar av nya miltära befälhavare ses som tecken på att regeringen nu har kontrollen.
Polisen ingriper i en stor korruptionshärva, men det slutar med att många poliser avsätts, anklagade av Erdogan för att vilja smutskasta regeringen. Korruptionskrisen med flera ministrar inblandade är AKP:s svåraste kris.
2014: Utrensningarna av poliser, åklagare och andra höga statstjänstemän fortsätter. Erdogan talar om en konspiration mot staten. Protester mot en ny lag som begränsar internetanvändningen.
Säkerhetstjänsten får ökad rätt till avlyssning. EU-parlamentet kritiserar Turkiet för en rad försämringar av rättsstatens principer.
Regeringen låter stänga Twitter och blockera Youtube. Lokalvalen blir en stor framgång för AKP trots skandalerna. Författningsdomstolen upphäver en del av Erdogans lagar, bland annat Twitter-förbudet.
Erdogan kritiserar i gengäld rättsväsendet. Tusentals demonstranter drabbar samman med polis efter en svår gruvolycka.
Våldsamma protester i Istanbul och Ankara. EU varnar Turkiet för beslutade inskränkningar i fri- och rättigheter. Erdogan väljs i augusti till president med 52 procent av rösterna. Han förklarar att han inte tänker stå över partierna trots grundlagens regler. En ny lag skärper kontrollen av internet, författningsdomstolen upphäver senare beslutet.
Allt fler syriska flyktingar anländer till Turkiet, vid senaste räkningen var de nära 1,8 miljoner. I flera omgångar har förbudet för flickor och kvinnor att bära huvudduk upphävts. Parlamentet godkänner att Turkiet ingriper militärt mot terrorgruppen IS. Dödliga protester mot att Turkiet inte ingriper militärt för att skydda kurder i Syrien som hotas av IS.
Fredsprocessen med kurderna ses som alltmer hotad. Det jättelika presidentpalatsen med 1.150 rum invigs. Turkiet och Irak enas om gemensamma åtgärder mot IS.
2015: Fyra korruptionsmisstänkta AKP-ministrar åtalas inte. Förre presidenten Gül varnar för brister i demokratin. Den avgående chefen för författningsdomstolen kritiserar styrningen av rättsväsendet. PKK-ledaren Öcalan manar PKK att lägga ner vapnen.
Erdogan tvingar centralbanken att sänka räntan; de som motsätter sig detta ser han som förrädare. Vice premiärministern protesterar mot Erdogans inblandning i regeringsfrågor, som strider mot författningen.
Lagar stiftas som stärker polisens befogenheter att ingripa mot demonstranter och att använda skjutvapen mot civila. En domstol frikänner samtliga 298 officerare åtalade i kuppförsöket som avslöjades 2007.
Oppositionsledaren döms för att ha förolämpat Erdogan. Europarådets ordförande i parlamentariska församlingen fördömer Turkiets nya säkerhetslagar.
Turkiet protesterar och kallar hem sin ambassadör sedan påven betecknat massakern på armenierna för hundra år sedan för folkmord. Erdogan fördömer Frankrikes, Rysslands och Tysklands ledare för deras liknande hållning i folkmordsfrågan.
EU talar om att Turkiets vägran att erkänna folkmordet ytterligare försvårar ett medlemskap. Premiärministern uttrycker medkänsla med barn och barnbarn som dödades i den armeniska massakern men förnekar folkmordet.
I AKP:s valmanifest beskrivs stärkandet av presidentmakten som den viktigaste punkten. Förre presidenten Gül säger istället att landet behöver ett starkare parlamentariskt system. Två bombattentat mot det kurdiska partiet HDP:s lokaler.