Flyktingförläggningen på Lampedusa är öppen igen efter den senaste veckans båtlaster av migranter. Centret har renoverats och är nu i gott skick. De nyanlända har fruktansvärda upplevelser att bearbeta.

– Flyktingarna blir slagna, vissa har sett sina vänner skjutas framför ögonen på dem utan någon som helst anledning. Och när de en gång har tagits till båtarna, måste de gå på. Även om det är storm, även om båtarna är små och dåliga. De blir slagna med batonger, hotade med pistol, några har skärsår efter knivar, berättar Flavio Di Giacomo från International Organization for Migration, som arbetar på förläggningen.

Levde på en brödbit om dagen

Många av flyktingarna är minderåriga och kommer ensamma, utan sina föräldrar. Mardrömmen de har upplevt syns i deras släckta blick. Robiel, Sami, Robiel och Daniel är 16 år och kom tillsammans från Eritrea till Tripoli i Libyen.

Den första delen av resan gick genom öknen via Sudan. Jeepen var full till bristningsgränsen. Under en vecka fick de leva på en brödbit om dagen.

När de kom fram till Tripoli föstes de in med hundratals andra i ett litet rum med en toalett. Vakterna kastade in maten genom ett gallerförsett fönster. Det var omöjligt att sova på grund av trängseln och stanken.

– I en månad satt vi där, utan att få gå ut, säger Sami Solomon.

Spärrar in flyktingar

Flavio Di Giacomo berättar att det ofta är libyska gendarmer som spärrar in flyktingarna i hamnstäderna. Sedan säljer de dem till människosmugglarna.

– De sade till oss att ringa våra föräldrar. Om de inte fick pengar skulle de ta den här, säger Robiel Merhawe och pekar på sidan av kroppen, i höjd med njurarna.

Jag frågar för att vara säker att jag har förstått rätt.

Ville de ta era organ?

– Ja, ja, de ville ta dem. Det finns inga poliser och alla har vapen.

– Libyerna tycker inte om kristna. Om du ser kristen ut, dödar dem dig, säger Daniel Goush.

”En man kastades överbord”

Resan till Lampedusa kostade 6.000 dollar, 54.000 kronor, per person. När människosmugglarna hade fått pengarna, föste de ner pojkarna och de andra till hamnen. Där väntade en liten gisten fiskebåt av trä. Nu fick de tränga ihop sig igen, tills båten var proppfull.

– Det var ingen kapten på vår båt. De sade bara ”kör åt det här hållet” och satte på motorn. Det var fruktansvärt kallt och vi hade inga varma kläder, säger Sami Solomon.

Resan tog två dygn. I kylan, trängseln och rädslan är överlevnaden det enda som räknas.

– En man ställde sig upp i båten. Det är farligt för de andra, så han kastades överbord. 415 personer kan inte dö för en man, säger Robiel Merhawe.

Tacksamma för att ha överlevt

De är utmattade till kropp och själ, men oerhört tacksamma att ha kommit levande i land. Dagen efter vi träffar dem, kommer färjan som ska föra dem vidare till Sicilien.

– ”Vad är Sicilien?” frågar Robiel Merhawe och ber mig peka på en karta han har fått.

Han är 16 år, ensam och på väg mot en oviss framtid.